Så var man i London igen då, men mer om det i senare inlägg, först tar vi tag i senaste veckan med start förra fredagen då jag spenderade hela dagen på akuten med dottern.

Hon har haft dagliga huvudvärker med illamående senaste (nu) 3 veckorna så förra veckan när hon vaknade med värk i nacken bestämde sig maken för att säkrast var bäst och kontaktade skolsköterskan.
Hon hänvisade honom till vårdcentralen som hänvisade vidare till barnsjukhusets akut så dit for han med henne.

De spenderade några timmar där och misstanken om neuroborrelia vädrades. Läkarna där ville vänta 2 dagar till innan de skulle ta ett ryggmärgsprov om hon inte mådde bättre.
De fick ett papper med fredagens datum och klockslagen "9-10", vilket jag i min enfald trodde betydde att de ansåg att det inte skulle ta längre tid än så.

På fredagen for jag så dit med henne och hade förberett henne på vad ryggmärgsprovet innebar och att man kunde må sämre ett tag efter att ha tagit ett sådant prov.

Läkaren som kom in i det rum vi hade blivit hänvisade till, tyckte dock att det var bäst att undvika den sortens prov så länge som möjligt så istället började hon göra diverse neurologiska tester och sedan bestämdes det att "vanligt blodprov" skulle tas först.

Jag trodde såklart att det innebar ett vanligt blodprov i armvecket men trots att dottern är 6 år så skulle provet tas genom att tre små provrör skulle fyllas genom ett stick i fingret!
Ni kan ju tänka er vad det klämdes och trycktes på det fingret innan de hade det blod de ville ha!



Efter 2 timmar kom de in med provtagningsvagnen igen för att ta om provet i det andra fingret pga att blodet hunnit koagulera innan de gjort analyserna.
Denna gång satte de även emlasalva i armvecken för att förbereda för ett vanligt blodprovstagande om blodet skulle koagulera igen.

Vilket det så klart gjorde...

Så när vi varit ute på en promenad för att få lite frisk luft, ätit lunch och väntat ännu mer så tog de om provet för tredje gången.

Klockan var då närmare 16-tiden så jag berättade att vi var tvungna att åka och hämta en lillebror på dagis, maken var ju bortrest.

Vi fick då en telefontid på tisdagen för att få provsvaren och ev. bli kallade för ryggmärgsprovet.

Som tur var så visade blodprover inte på någon borrelia, vilket ändå inte är säkert att blodprovet skulle göra, så nu avvaktar vi för att se om huvudvärken går över och så passar vi på att gå till optikern med den lilla damen.

Hennes syn var visserligen toppen senast den kollades för ett år sedan men mycket kan ju hända med ögon som växer och vi hoppas ju på att det ändå ska visa sig att hon bara behöver glasögon.

Ett sådant problem är ju enklare att ta sig igenom än neuroborrelia.

Den 3 juli gjorde jag en datortomografi av binjurarna då en av mina läkare konstaterade att de prover jag bett honom ordinera mig (men vanliga njurläkaren tyckte var onödiga) mycket riktigt inte var så som de skulle.

Sedan dess har jag väntat på svar.

Senaste månaden tjatade maken på mig om att jag måste ringa läkaren och höra efter hur det såg ut på röntgenbilderna men sedan igår eftermiddag inser jag att jag helt enkelt sköt det framför mig hela tiden för att jag intalade mig att "om han inte ringer så var det inget fel på bilderna".

Igår talade jag nämligen äntligen med läkaren och det visade sig att han aldrig fått utlåtandet från radiologen och inte kunde hitta det heller.
Istället skulle han be sin sekreterare leta reda på utlåtandet och sen ska han ringa mig på fredag igen (första lediga telefontiden).

Så nu är frågan OM det faktiskt är något fel på någon av binjurarna så har jag gått i över 3 månader utan åtgärd bara för att sjukhusets röntgen remitterade vidare mig till en extern röntgenklinik och sedan inte såg till att svaret kom till min läkare (ungefär så kan det ha gått till).

Visst, det kanske faktiskt visar sig att det inte är något fel...men nu är jag helt plötsligt väldigt nervös.
Är det därför jag har varit så trött senaste tiden....

Gaah sjukvården alltså!!

Suck, så ska man ta blodprover igen på måndag då....

För ca 1,5 månad sedan tog jag årliga "njurproverna". De var ju inte bra och dåligt blodvärde hade jag också så jag skulle äta en medicin mot det ena dåliga provet och ta nya prover så det gjorde jag för 2 veckor sedan.

Vände mig då till min Endokrinläkare, då jag blev missnöjd med informationen från njurläkaren.
Eller bristen på information kan man säga. Att ha ett dåligt prov och då börja äta en medicin mot det utan att utreda varför provet blivit sämre är ju egentligen bara att dölja symtomet och ta ett prov där värdet är rätt med medicin….sen då liksom….

Endokrinläkaren förstod mig och bad mig ta ytterligare prover veckan efter Njurläkarens omprover för att därefter kunna ta ytterligare prover….Varför kunde de inte bara samarbeta och använda samma provsvar?
Men nejdå, jag ska tydligen uppskatta att springa på provtagningscentralen en gång i veckan.

Njurläkaren meddelade provsvar från provtagning nr 2 och när jag ifrågasatte det faktum att provet såklart var bättre nu eftersom vi dolt symtomet med medicinen så tyckte han att vi skulle ta nya prover om ett år som vanligt.
Jag berättade då att jag kontaktat en annan läkare, vad den läkaren sagt och att jag skulle ta andra prover ordinerade av den läkaren.
Njurläkarens enda reaktion då var att först bli tyst och sedan så skulle jag tydligen ta nya prover om ett halvår istället…
Hmm till vilken nytta liksom…

Jag sa att vi tydligen inte kommer längre än så och att jag får be Endokrinläkaren kontakta Njurläkaren om Endokrinläkaren tycker att Njurläkaren behöver göra något.
Njurläkaren bemötte inte det överhuvudtaget utan sa bara att om jag får klåda, "konstig urin" eller högt blodtryck så skulle jag höra av mig annars skickar han remiss för nya prover om ett halvår.
Jag lade på luren.

För en vecka sedan tog jag så de prover som Endokrinläkarens ordinerade och han meddelade i går att medicinen nu höjt nivån så att andra prover kunde tas.
Vilket BORDE varit varför jag skulle ätit medicinen i första hand kan man tycka men Njurläkaren känns inte direkt kompetent…. Dölj alla symtom så behöver man inte göra mer, känns mer som hans filosofi.

Det är alltså den Njurläkare som förra året ordinerade mig att äta mer bananer och grönsaker när ett värde var dåligt…
Nu när jag sedan augusti faktiskt ätit mycket nyttigare (och därmed mer grönsaker osv) så borde han reagerat på att provet var ännu sämre…men icke….

Så på måndag går jag till provtagningscentralen för fjärde gången på under 2 månader.
Jag känner mig som en nåldyna...

Sedan hoppas jag att Endokrinläkaren hinner få provsvaren till sin telefontid nästa fredag så jag då får veta om det är så som maken befarar eller om det är "något annat"…. I såfall återstår den stora frågan, SKA jag fortsätta äta medicinen varje dag från och med nu eller inte….(för det nämnde inte Njurläkaren något om alls…)

Har senaste veckan känt mig evinnerligt trött, illamående från och till och fryser vad jag än har på mig, i princip. Lägg till stress på jobbet på det och man kan väl säga att jag inte varit den piggaste/gladaste ärtan i skidan direkt....

Efter beskedet hos en av mina läkare, förra veckan, att jag numera inte bara har för lågt kaliumvärde igen utan även lågt blodvärde så känns det som att det inte direkt gav mig någon uppmuntran utan nu går jag och är orolig över det eländet också.

PT-träningen igår var den tuffaste jag varit med om.
Den hade säkert tagit bra i "vanliga" fall också men igår så kände jag verkligen av att jag har lågt blodvärde då pulsen gick upp i max direkt och den i princip inte gick ner alls i vilopauserna under tabata-intervallerna.
Jag sov tungt i natt kan jag lova.

Det är tur att man har lite roliga saker att se fram emot framöver.

Snart är det påskhelg vilket ger extra ledighet och sedan är det dags för att träffa roliga människor när jag åker till Krakel & Spektakelmässan i Halmstad under helgen 26-27 april. Jag åker på fredagen innan och kommer hem på söndagen.
(Missa inte tävlingen om biljetter till mässan <--- LÄNK (eller klicka på tävlingsbilden överst i vänster kolumn här på sidan.)

Igår bokade jag och maken dessutom in en vecka med barnen i London, under augusti, och det ser jag fram emot!
Nu får vi visa barnen vårt "älskade" London. Ska bli kul att planera in lite aktiviteter för veckan. Förmodligen en liten tripp till Brighton också när vi ändå är i "närheten".

Trött tjej som står och fryser utanför ett konferensrum i väntan på att framföra en liten presentation

Skit morgon...
Jag och barnen kom inte riktigt överens om man säger så och när de väl lämnats på dagis och jag tagit bussen till stället där jag byter till tunnelbana så inser jag att jag glömt plånbok och passerkort hemma.

Eftersom jag behövde, åtminstone, legitimation och kontokort för dagens läkarbesök så ringde jag i halv panik till maken. Han hade som tur var inte hunnit gå hemifrån så han letade reda på mina grejer och rusade till bilen för att köra till mig.
Vilken hjälte!
Hade jag behövt åka hem och hämta sakerna så hade jag inte hunnit till jobbet innan läkarbesöket och halva dagen hade blivit kaos!

Sen blev det kaos (i mig) ändå under resten av dagen för på det årliga läkarbesöket på Njurmottagningen så fick jag mindre upplyftande information om de blodprovsvärden som togs förra veckan.

Trots att jag sedan augusti verkligen vänt mitt liv: börjat äta nyttigare och mer regelbundet, börjat träna 3 gånger i veckan och gått ner 13 kilo så har ett "kritiskt" värde blivit sämre och jag har tydligen helt plötsligt väldigt dåligt blodvärde utan anledning (läs: jag har inte blödigt kraftigt eller precis haft kraftig mens).

Så nu blir det medicin i en månad och nya blodprover....
Om proverna är bättre så blir det förmodligen ytterligare en medicin för resten av livet och om de inte blir bättre så...ja jag vet inte...jag orkade inte fråga.
Luften gick liksom ur mig.

Tillbaka på jobbet igen så orsakade den vanliga jobbstressen, och beskedet, att jag bara kände för att bryta ihop och gå hem men jag stannade kvar pga möten.(möten, möten...dessa förbannade möten...)

Så, nu är jag strax på dagis för att hämta barnen och jag tänker ta dem till affären för att köpa extra gott mums till ikväll. Det behöver vi.

Morgonen började med att jag och sonen kämpade mot varandra - den stora kampen om strumpor/inte strumpor....
Det hela slutade med att han sparkade omkring sig och träffade min ena arm. Visst gjorde det ont men jag gav inte upp för det så till slut var alla klara (med makens hjälp) och sedan begav vi oss till förskola och arbete.

Väl på jobbet tog jag två alvedon då underarmen värkte så men när jag något senare satt och fikade med mina kollegor och jag märkte att tre av handens fingrar domnade bort så blev jag lite skraj.
Jag meddelade en chef att jag tänkte åka och sätta mig på akuten (som inte ligger långt ifrån jobbet) och så gjorde jag det.

Som tur var så gick allt relativt snabbt då det var "lugnt" på akuten så jag undersöktes av en ortoped och röntgades. Det konstaterades sedan att jag inte hade någon skada på skelettet i armen men att jag fått en nervskada som orsakat domningarna. Smärtan skulle gå över på ett par dagar men domningarna kunde sitt kvar i flera veckor...

Kul. NOT!

Minns ni när jag fick hjärnskakning av dotterns nattliga äventyr för nästan ett år sedan? Det kan ni läsa om HÄR och HÄR.
Min svägerska konstaterade då att jag borde ha hjälm på mig när dottern sover bredvid mig. Nu har hon konstaterat att hon tänker köpa mig en rustning i julklapp....

När maken kom hem idag så tog han sig en titt på mitt onda, röda öga och sa att han tyckte jag skulle ringa närakuten och be att få komma.
Han kunde se ett "utslag" på ögat förutom allt det röda, svullna så jag har förmodlingen ingen vanlig förkylningsinflammation.
Så nu får vi se när farbror doktorn tittat. Får väl något recept på en kräm/salva att sätta på. Typiskt att man inte har möjlighet att hämta ut den förrän i morgon då men men så får det vara så länge jag får hjälp för det gör verkligen ont och kliar infernaliskt.

Ni vet när man har ett myggbett så försöker man ju att inte klia. Men så gör man det ändå bara för att bli av med kliet för en stund. Med mitt öga så KAN jag bara inte klia för då känns det som om ögat går sönder....

Blä, lika bra att avsluta det här inlägget för det känns som om det bara blir ett enda "tyck fasligt synd om mig"-inlägg.
Och det blir ju bara fånigt.

Rent intellektuellt vet jag att jag inte borde vara nervös över kvällens magnetröntgen men det är jag i alla fall.
Lite så där hypokondriskt, tänk om de hittar något annat fel än det de ska kontrollera?

Bakgrunden är att jag har ett prolaktinom i hypofysen som tidigare har ställt till det en hel del med hormonerna i kroppen (hypofysen är ett endokrint organ som pysslar med det där med hormoner, enkelt uttryckt).
Jag har ätit medicin i omgångar för att få ner de för höga halterna av prolaktin som detta medför och har nu gjort det sedan i somras igen.
Detta ska krympa den godartade tumören så man slipper besvären och det är det som skall kontrolleras med kvällens magnetröntgen.

Min läkare har redan meddelat mig att prolaktinvärdet är normalt och att jag skall fortsätta äta medicinen och träffa honom igen om 9 månader så jag borde inte vara orolig.

Men tänk om....
Ja, tänk om de inte hittar något alls. Det kanske är tomt där innanför pannbenet!

Dottern klämde sin ena tumme mellan ytterdörrens handtag och väggen i helgen och har haft en svullen och "ajig" tumme sedan dess.
Igår skickade jag bilder till min make, som fortfarande är i utlandet på tjänsteresa, och han tyckte att vi definitivt borde kolla upp tummen.
Eftersom tummen i morse såg ännu mer påverkad ut, övre leden började krokna är väl det bästa sättet jag kan beskriva det som, så lämnade vi lillebror på dagis och gav oss sedan direkt iväg till sjukhuset.

Dottern höll konsert för hela väntrummet medans vi väntade men sade sedan inte ett pip medans läkaren tryckte och vred på tummen.
Eftersom hon inte verkade ha så ont längre tyckte han att vi skulle avvakta 2-3 dagar och sedan återkomma om det inte blev bättre eller sämre. För läkaren trodde inte på någon skelettskada.

Vad säger då dottern när vi är på väg därifrån och sitter på bussen?
Jo, att det gjorde jätteont när doktorn "drog i tummen".....
Hmm, varför sa hon inget till honom undrade jag.

Jag var ju lite blyg mamma. Jag vet inte vem han är för någon!

Jaja, hon har inte klagat så mycket på tummen idag så jag tror att det kan vara på bättringsvägen iallafall.....så vi avvaktar.

På väg hem passade vi på att bjuda oss själva på en god lunch och hon fick själv välja vad hon ville äta. Pannkakor blev det och trots att det var en barnportion så var det en rejäl laddning hon fick på tallriken.
All grädde, lite av sylten och över hälften av pannkakorna åt hon upp. Duktigt av vår lilla myrportionsätare.

När vi kom hem var det precis så att sonen hade sin middagslur på dagis så vi väntade med att hämta honom och umgicks lite hemma istället. Då hör vi plötsligt ett fasligt ljud utanför och jag går och kikar från balkongen.
Runt huset på andra sidan gångvägen utanför vårt lägenhet står det då ett gäng poliser och spanar på huset. Det höga oljudet kom från den helikopter som svävade över oss.
Dottern ville gå ut på balkongen men jag tyckte det var bäst att hålla oss inne. Man vet ju aldrig vad som kan komma att utspela sig på en tiondels sekund och sådant är inget jag vill att min dotter skall behöva se så jag förklarade bara att vi skulle låta poliserna vara i fred när de jobbade.

Är det dumma poliser mamma?

Vart får de allt ifrån?!
Vi satte oss och hade ett litet snack om vad poliser gör och att de är "the good guys" som tar fast bovar och hjälper barn som går vilse eller har andra problem.
Efter ca 20 minuter så drog helikoptern och då ser jag att poliserna också åker iväg.
Hmm....vad sökte de efter i det huset? Och fick de fast den de sökte, undrar jag......

Kändes som om jag i princip vände i dörren på jobbet idag. Vid kvart i 10 ringde de från dagis och sedan fick jag nämligen kasta mig i en taxi till dagis för att hämta sonen som ramlat in i en dörrkarm och slagit upp ett jack över höger ögonbryn. AJ!

Snabbt till Vårdcentralen där en sköterska tog in honom i akutrummet direkt och sedan undersökte honom. Hon trodde att det kanske behövde sys och det kunde inte hon göra så hon gick och hämtade en läkare som tittade, särade lite på såret, AJ igen!!, sedan bestämde hon för att de skulle prova att tejpa.

Det gick inte kan jag säga. Sonen vände och vred sig och rynkade ju pannan när han skrek så tejpen hamnade överallt där den inte skulle vara och de som hamnade rätt lossnade på en gång. Jag antar att det är för att det är ett område som rör sig mycket...?

Den kvinnliga läkaren gjorde i ordning och bedövade men när hon skulle sy så sa hon åt sköterskan att hämta en annan (manlig) läkare för hon blev för känslomässigt påverkad av att Benji var så liten och skrek så mycket. Hon var ingen barnläkare så jag tyckte det var bra att hon erkände sina begränsningar och inte tog risken att darra till med nålen runt ögonen på barnet.

In kom istället en man som i mångt och mycket påminde om maken och jag trodde att sonen kanske skulle bli lugnad av det men han verkade inte bry sig ett smack om vem som pillade. Han ville bara att de skulle sluta.
Läkaren tittade lite och började sedan sy medans sonen låg på mig och jag låg på britsen. Jag höll honom så hårt, så hårt och sköterskan höll i huvudet på honom och det är verkligen oanade krafter de har i sina små kroppar. Han skulle bort från allt det jobbiga. Till varje pris!

Läkare sydde 2 stygn, AJ!! återigen., och sköterskan satte sedan på en kompress för att få det att sluta blöda helt.

Sedan fick sonen en banan (jag hämtade ju honom från dagis strax innan lunch) och vi gav oss av hemåt för lunch och vila en stund innan vi hämtade dottern.
Han somnade dock på vägen hem och sov sedan som en stock i 2,5 timme.
Men sedan vaknade han pigg och glad och sugen på juice och mellis som vanligt. Men han har nog lite ont för han pekar på bandaget och säger "Där panna ajaj".

Är imponerad av mig själv. Sköterskan sa efteråt att hon trodde att jag skulle svimma vid ett tillfälle för jag hade blivit alldeles likblek men jag själv hade bara fortsatt att nynna och stryka Benjis hand.
Försökte ju hålla mig lugn för att han inte skulle bli ännu mer rädd och stressad.

Sådär ja, det var andra dagen som gräsänka....

Jag besparar er de blodiga bilderna så får ni se en trött "efter"-bild istället.

Hängde med sonen en stund på dagis och sedan var det dags för mig att gå hem och vara på standby under dagen.
Det jag tror kan bli knepigt är väl egentligen när det är dags för vilan. Han har under alla inskolningsdagar med vila lagt sig frivilligt, legat relativt still direkt och somnat inom 10 minuter.
Jag hoppas att detta gäller även idag.

........lite senare

Städade hemma och hade tvättstugan men vid lunchtid gick jag för att hämta barnen på dagis.
Sonen hade haft en blandad förmiddag, ömsom glad, ömsom ledsen och letat efter mig ibland och strax innan lunchen så blev han så trött så han somnade fick jag veta när jag ringde strax innan vilan. Lilla gubben.

Så han fick sova en stund och sedan passade jag på att hämta båda barnen. Vilket inte dottern tyckte var en sådan jättebra idé men det var lika bra när jag ändå var där.
Så en standby dag blir det nog i morgon med.

Nu är barnen med sin far och jag ska iväg till läkaren för återbesök efter operationen den 8 augusti.
Lite nervös för vad farbror doktorn ska säga.
Att de ska ha hittat något konstigt i tumören tror jag egentligen inte eftersom de klassade den som benign innan operationen och inte heller hört av sig efter operationen.
Mest av allt vill jag nog att han ska säga att det är ok för mig, vad gäller operationssåret, att börja bada. Operationssåret har inte läkt riktigt ok eftersom det länge vätskade sig och så och har en hög "kant" på ena sidan...
Vi får se vad han säger.

Jag längtar något kopiöst efter att ta ett lååångt bad. Att duscha gör mig ren men ger mig inte avslappningen som ett bad gör.

Efter 4 timmar kom så en trevlig läkare in.
Ordentlig rengöring av såret och sen tryckte och pillade läkaren längst med såret. Ingen infektion och det var bra att det läckte ut blod, gammalt blod och sårvätska eftersom det var en sådan stor o djup operation.
Men jag ska inte ta ut stygnen förrän senare i veckan istället för på måndag.

Detta kan man väl tycka att även de på gårdagens akut hade kunnat göra men men.... vågar man inte, som ST-läkare, pilla och bestämma saker om andra sjukhus patienter så...

Nu känns det lite lugnare i alla fall.

....har jag legat på en brits och väntat på en doktor...
Typ en gång var 40:e minut tittar en sköterska in och säger att de har mycket larm men de har inte glömt bort mig.

När jag placerades i detta rum skulle jag klä av mig och sätta på mig sjukhusrocken (sexigt..) sedan dess har jag:
lagt över mig en filt,
gått upp och klätt på mig igen, satt på mig koftan,
bett om en till filt...
och funderar nu på att ringa på klockan och be att få ett par vantar också....

Om de drog ner lite på AC:n så kanske de skulle ha råd med en till läkare....




-Posted on the go

Väntade, undersöktes lite med blodtryck och sådant, väntade lite mer och skulle sedan läggas på en brits i korridoren istället för i det rum jag redan lagts i.
När de kört ut mig ur rummet så hade min tilltänkta plats i korridoren fyllts av någon annan.
Eftersom det var sista korridorplatsen rådde en viss förvirring innan ett annat rum hittades och därinne fick vi återgå till väntan.

Undersöktes lite snabbt av en ST-läkare som sa att en kollega skulle komma och titta alldeles strax.
Den "straxen" var ungefär lika lång som en "akutstrax" brukar vara så när de efter en timme inte kommit fram till någon kollega som hade någon vettigare att kika efter så hade de ringt till det andra sjukhuset och efter en "snabb konsultation" konstaterade de att jag måste åka till akuten på det andra sjukhuset, längre bort, istället eftersom de inte sysslade med den sorts operationer som jag gjort på det sjukhus vars akut jag befann mig på...

Hmm... Nu var det väl ingen operation jag skulle göra utan ett par stygn som skulle sättas tänkte jag men man vill ju inte gärna lägga upp rumpan i vädret och kräva att de tar fram sy-kitet
om de nu anser sig inkompetenta.

Så i morgon bitti tar vi nya tag och så får jag skjuts till den andra akuten...ska kanske ta mig en extra smärtstillande och ytterligare en sittkudde med mig.
Det var därför vi inte åkte den längre vägen på en gång.

Jag har lite svårt att sitta liksom.

På väg till akuten eftersom Kirurgmottagningen hänvisat mig dit efter telefonsamtal.

Operationssåret har hela tiden blött lite, lite men istället för att minska och läka ihop så har det ökat.
Senaste 2 dagarna har det ökat ännu mer och jag har fått konstiga "saxhuggssmärtor" längst med operationssåret så jag ringde för att rådfråga min kontaktsköterska.

Förhoppningsvis är det bara lite bedövning, rengöring och några nya stygn som behövs så det här eländet läker ihop någongång!

Ja, det är tur att skatten man betalar in hela livet ger obegränsat med besök....synd bara att min kropp verkar ha bestämt sig för att utnyttja detta så mycket som möjligt på sista tiden.

Sitter på min lilla specialkudde på en bänk på gården.




Tur att dottern skulle hämtas på dagis så vi kom ut sonen och jag...

Vet inte vad jag ska skriva om veckan som varit.
Jag har haft ont och restrikationer för hur många gånger och hur länge jag fått sitta varje dag...

Varit fasligt trött och sovit från och till dygnet runt, efter en kommentar från maken insåg jag att jag nog inte var trött utan hög av värktabletterna som jag åt enligt schema från läkaren så jag drog ner rejält, har samma smärta som innan men är betydligt piggare och "med".

Jag har vid tidigare tillfällen i livet fått citodon som smärtstillande men avskytt det just för att smärtan inte minskat speciellt och jag känt mig hög som ett hus. Denna gång sade jag ifrån redan när operationen var på planeringsstadiet så jag har sluppit den helt.
Och jag har inte känt mig hög denna gång, bara trött. Däremot tror jag maken har sett tecknen på mig kanske haha

Idag var första dagen jag tagit hand om sonen själv. Det var inte meningen men drogs med feber båda två i gårkväll och han sov bara korta stunder i natt så vi ville inte lämna bort honom över dagen utan vi låg här hemma och myste alternativt gnällde ihop under dagen.

Snälla, snälla kan jag få beställa en läkt, hel, smärtfri rumpa utan sårvätska läckande så fort jag rör mig...

Nattmacka, 2 st. 665 mg Alvedon.



Snacks...

Nu ska vi se om jag kan somna denna natt.


-Posted on the go

See you on the other side.

Är det inte typiskt förresten.
När man för en gångs skull kan få sova i lugn och ro så har man svårt att somna (en tablett hjälpte) och sen väcker de en kl 5.30!!
Varför så tidigt när jag inte ska till operation förrän efter 7 kan man undra.

-Posted on the go

Så har jag suttit här på sjukhusbädden sedan strax efter kl. 14 och blivit blodprovstagen, blodtryckskollad, pulsmätt och tempad (i örat tack och lov)..... och nu har jag tröttnat på det här och vill gå hem. Ungefär.

Känner att jag blir nervösare och nervösare över denna operation och vill bara att det ska vara över och att smärtor och liknande efter ska vara på väg att försvinna så det är tal om utskrivning.

Har utsikt över helikopterplattan.
Inte så spännande som det kanske låter, bara fasligt ljudligt.

Snart är det middagsdax...yummy...eller något....
Hmm så positiv jag låter haha

I´ll be back...

(Är du "ny" härinne hos mig så kan du läsa under etiketten Sjukhus för mer information)

Denna gång tycker jag lite bättre om rummet...




Förhoppningsvis blir operationen inte inställd denna gång.

Men den där mannen som ligger i ett rum i närheten och låter, harkelhostar och har sig hoppas jag blir frisk riktigt snart.

-Posted on the go