Ganska trött på negativa now-it-all/pennalistiska kommentarer i cyberrymden.
Det skrivs så mycket om när offentliga personer "nät-hatas" men det som också sker är när mindre grupper med vänner och bekanta beter sig på ungefär samma sätt fast mer dunkelt och inte lika rättframt.

När något riktigt roligt och bra svärtas ner av att några tror sig veta bäst utan att tala om vad som är det bästa utan endast själva kommer med olika "kanske"-förslag.
Att det sedan förekommer att någons beslut ifrågasätts på orättvisa grunder gör att jag nästan känner för att stänga av internet eller åtminstone göra mig av med vissa personer i mina flöden.

Tyvärr vet jag att det endast är "avstängningen av internet" som skulle få bort dessa personer helt från informationsflödet i mitt liv och den makten vill jag inte ge någon.

Tänk om deras närmaste visste vad de säger/skriver till andra människor…..
Att ha rätt att ha en åsikt och att missbruka den rätten genom att trycka ner andra människor med sina egna åsikter är helt olika saker.

Önskar att jag inte hade varit och tränat i morse för nu skulle jag definitivt behöva träna ur mig lite "vad-trött-jag-blir-på-vissa-beteenden"-känslor!

Idag missade jag förmiddagsfikat.
Sedan höll jag på att "missa" lunchen men kom, jättesent, iväg på en kort en med tråkig "wending machine food".
Sedan missade jag eftermiddagsfikat. Såg arbetskamraterna sitta där när jag svischade förbi i full fart...

Sedan bestämde jag mig för att gå hem tidigare åtminstone.

Det missade jag också....

Hade så mycket att göra under oktober och har så sjukt mycket att göra under november månad så det känns som om jag inte gör någonting. Arbetsmassan minskar liksom inte.

Kan inte vara november vara över nu?!

Fast vi hoppar inte över den 22 november förstås. Något måste man se fram emot och Bloggmiddagen vill man ju inte missa!

Igår, efter att jag hämtat barnen, så var jag ganska trött. Vem är inte det efter en arbetsdag som avslutas med att man kliver ut i vad som känns som mörka natten...
Så när jag och barnen var och stödköpt lite "nödvändigheter" så köpte jag även två Celcius.

Eftersom jag tyckte att jag behövde lite koffeinenergi så drack jag den ena på vägen hem.
Tanken var ju att jag, efter att maken kommit hem och vi ätit middag, skulle gå och träna.

När maken kom hem så gjorde hans stukade fot så ont så jag tyckte inte att det kändes rätt att han skulle behöva stappla runt mer än nödvändigt och definitivt att han skulle slippa att ta sig upp på övervåningen för barnens läggning. Så jag bestämde mig för att ta träningen som idag istället.

Vad ledde dessa oförutsedda beslut till då?
Jo att jag inte somnade förrän vid 2-tiden!

Jag vände och vred mig i en evighet och sov väldigt lätt resten av natten fram till kl. 5.45 när klockan ringde då jag insåg att jag inte direkt vaknade utan mer "blev uppmärksammad" av klockan att natten var slut.

Så går det när Martina får i sig koffein för sent på dagen utan att kunna träna ut det ur kroppen.

Oh Happy Day.....

Den 3 juli gjorde jag en datortomografi av binjurarna då en av mina läkare konstaterade att de prover jag bett honom ordinera mig (men vanliga njurläkaren tyckte var onödiga) mycket riktigt inte var så som de skulle.

Sedan dess har jag väntat på svar.

Senaste månaden tjatade maken på mig om att jag måste ringa läkaren och höra efter hur det såg ut på röntgenbilderna men sedan igår eftermiddag inser jag att jag helt enkelt sköt det framför mig hela tiden för att jag intalade mig att "om han inte ringer så var det inget fel på bilderna".

Igår talade jag nämligen äntligen med läkaren och det visade sig att han aldrig fått utlåtandet från radiologen och inte kunde hitta det heller.
Istället skulle han be sin sekreterare leta reda på utlåtandet och sen ska han ringa mig på fredag igen (första lediga telefontiden).

Så nu är frågan OM det faktiskt är något fel på någon av binjurarna så har jag gått i över 3 månader utan åtgärd bara för att sjukhusets röntgen remitterade vidare mig till en extern röntgenklinik och sedan inte såg till att svaret kom till min läkare (ungefär så kan det ha gått till).

Visst, det kanske faktiskt visar sig att det inte är något fel...men nu är jag helt plötsligt väldigt nervös.
Är det därför jag har varit så trött senaste tiden....

Gaah sjukvården alltså!!

Jag vann nyligen ett presentkort för shopping i Solna Centrum hos UnderbaraUngar så i går begav sig hela familjen till Solna.

Förutom att ungarna tyckte att allt var skittråkigt, fast vi började med en härlig fika hos Waynes Coffee, så blev jag så grinig över en annan sak….

På Esprit hade den stooor rea med upp till 70% rabatt så dit drog jag så klart hela familjen.
Där hittade jag en jättefin kjol som jag blev förtjust i och som det verkligen var jätterabatt på. Den skulle bara kosta 149:-!

Så jag tog en storlek 40 för att prova den och kliver sedan ur provrummet för att visa maken det jag chockat upptäckte. Den var alldeles för stor!
Vad sjutton, storlek 40…för stor!?!

Självklart var det den minsta storleken de hade hemma av den kjolen så det blev inget shoppat i den affären då shopppinglusten gick ur mig.
Väl hemma igen inser jag att jag kommer springa runt i andra Espritaffärer här i Stockholm nu. Jag måste försöka hitta den i någon av dem. Annars får jag helt enkelt köpa den till fullpris via någon webshop. Den var ju snygg!

Suck, så ska man ta blodprover igen på måndag då....

För ca 1,5 månad sedan tog jag årliga "njurproverna". De var ju inte bra och dåligt blodvärde hade jag också så jag skulle äta en medicin mot det ena dåliga provet och ta nya prover så det gjorde jag för 2 veckor sedan.

Vände mig då till min Endokrinläkare, då jag blev missnöjd med informationen från njurläkaren.
Eller bristen på information kan man säga. Att ha ett dåligt prov och då börja äta en medicin mot det utan att utreda varför provet blivit sämre är ju egentligen bara att dölja symtomet och ta ett prov där värdet är rätt med medicin….sen då liksom….

Endokrinläkaren förstod mig och bad mig ta ytterligare prover veckan efter Njurläkarens omprover för att därefter kunna ta ytterligare prover….Varför kunde de inte bara samarbeta och använda samma provsvar?
Men nejdå, jag ska tydligen uppskatta att springa på provtagningscentralen en gång i veckan.

Njurläkaren meddelade provsvar från provtagning nr 2 och när jag ifrågasatte det faktum att provet såklart var bättre nu eftersom vi dolt symtomet med medicinen så tyckte han att vi skulle ta nya prover om ett år som vanligt.
Jag berättade då att jag kontaktat en annan läkare, vad den läkaren sagt och att jag skulle ta andra prover ordinerade av den läkaren.
Njurläkarens enda reaktion då var att först bli tyst och sedan så skulle jag tydligen ta nya prover om ett halvår istället…
Hmm till vilken nytta liksom…

Jag sa att vi tydligen inte kommer längre än så och att jag får be Endokrinläkaren kontakta Njurläkaren om Endokrinläkaren tycker att Njurläkaren behöver göra något.
Njurläkaren bemötte inte det överhuvudtaget utan sa bara att om jag får klåda, "konstig urin" eller högt blodtryck så skulle jag höra av mig annars skickar han remiss för nya prover om ett halvår.
Jag lade på luren.

För en vecka sedan tog jag så de prover som Endokrinläkarens ordinerade och han meddelade i går att medicinen nu höjt nivån så att andra prover kunde tas.
Vilket BORDE varit varför jag skulle ätit medicinen i första hand kan man tycka men Njurläkaren känns inte direkt kompetent…. Dölj alla symtom så behöver man inte göra mer, känns mer som hans filosofi.

Det är alltså den Njurläkare som förra året ordinerade mig att äta mer bananer och grönsaker när ett värde var dåligt…
Nu när jag sedan augusti faktiskt ätit mycket nyttigare (och därmed mer grönsaker osv) så borde han reagerat på att provet var ännu sämre…men icke….

Så på måndag går jag till provtagningscentralen för fjärde gången på under 2 månader.
Jag känner mig som en nåldyna...

Sedan hoppas jag att Endokrinläkaren hinner få provsvaren till sin telefontid nästa fredag så jag då får veta om det är så som maken befarar eller om det är "något annat"…. I såfall återstår den stora frågan, SKA jag fortsätta äta medicinen varje dag från och med nu eller inte….(för det nämnde inte Njurläkaren något om alls…)

Aj, oj, pust, stånk.
Måste jag verkligen resa mig igen? Kanske bättre om jag står resten av dagen...?
Höjer skrivbordet och står....i 30 minut...har ingen kraft kvar....

Alltså jag KAN ha tagit ut mig lite igår på gymmet. Kanske, eventuellt...Jo, mina benmuskler säger mig skriker till mig att jag faktiskt inte hade behövt gå all in.

Men när man har flow och ork så blir det lätt så att man springer på bandet i 15 minuter, som uppvärmning, och kör sedan allsköns olika benrelaterade styrkeövningar tills svetten lackar och man inser att klockan är rätt mycket...

Jag varvade lite med några armövningar också men de musklerna hälsar att det var precis lagom. Tur är väl det.

Nåja, träningsvärk är ju ett bevis på att man faktiskt aktiverat musklerna så jag tar den här smällen och lär mig ingenting tills nästa gång haha

I helgen skall jag åka iväg som VIP-bloggare till Krakel och Spektakelmässan i Halmstad och det ska verkligen bli jättekul.

Samtidigt som detta har varit bestämt bra länge så började det för någon vecka sedan att ramla in inbjudningar (det där går verkligen i stora vågor för mig) till än det ena än det andra roliga eventet...och alla ska ske denna helg, i Stockholm då såklart....
Dumt ja, men jag blir så "besviken" när detta händer då det är en så bra kontaktyta för att träffa fler eventuella samarbetspartners för framtida tävlingar i bloggen, få se nya spännande produkter och så gillar jag verkligen den sociala kontakten med alla de bloggare som jag lärt känna under mina år som bloggare och det roliga i att träffa nya människor.

Då känns det så fånigt att bli "besviken" på sådant då jag ju faktiskt missar dessa event för att jag redan ska iväg på ett spännande event där jag kommer få möjligheten att göra alla dessa saker och kommer ha riktigt kul.

Lägg därtill att dottern denna helg är bjuden på kalas och att jag missar detta. Också fånigt eftersom hon ändå helst vill bli lämnad på kalasen nuförtiden. (Vem vill ha sin morsa med liksom...)
Förra gången jag var borta över en helg, när jag var i London i vintras, så var hon också på kalas.
JAG gillar ju att hänga kvar på kalasen och umgås med andra föräldrar som stannar på kalaset...
Aningen social? Hmm ja, men det är också ett sätt att lära känna föräldrarna till de barn som dottern umgås med och eventuellt vill gå hem och leka hos och så vidare.

Det är dock tur att dottern klarar av och vill vara kvar själv på kalasen och att hon nu är i en ålder då det är accepterat/normalt att föräldrarna inte stannar kvar.
Eftersom maken är hemma själv med barnen i helgen och sonen inte är bjuden på kalaset så hade det ju blivit märkligt om han varit tvungen att vara kvar på kalaset och då ha ett objudet småsyskon med sig om man säger så.

Bra saker som händer samtidigt är att jag vunnit ett flak med dryck från Celsius i en Instagramtävling (@ytterligare om någon vill hitta mitt instagram) OCH ett presentkort på 500:- att handla för i Solna Centrum i en tävling hos Underbara Ungar!

Har senaste veckan känt mig evinnerligt trött, illamående från och till och fryser vad jag än har på mig, i princip. Lägg till stress på jobbet på det och man kan väl säga att jag inte varit den piggaste/gladaste ärtan i skidan direkt....

Efter beskedet hos en av mina läkare, förra veckan, att jag numera inte bara har för lågt kaliumvärde igen utan även lågt blodvärde så känns det som att det inte direkt gav mig någon uppmuntran utan nu går jag och är orolig över det eländet också.

PT-träningen igår var den tuffaste jag varit med om.
Den hade säkert tagit bra i "vanliga" fall också men igår så kände jag verkligen av att jag har lågt blodvärde då pulsen gick upp i max direkt och den i princip inte gick ner alls i vilopauserna under tabata-intervallerna.
Jag sov tungt i natt kan jag lova.

Det är tur att man har lite roliga saker att se fram emot framöver.

Snart är det påskhelg vilket ger extra ledighet och sedan är det dags för att träffa roliga människor när jag åker till Krakel & Spektakelmässan i Halmstad under helgen 26-27 april. Jag åker på fredagen innan och kommer hem på söndagen.
(Missa inte tävlingen om biljetter till mässan <--- LÄNK (eller klicka på tävlingsbilden överst i vänster kolumn här på sidan.)

Igår bokade jag och maken dessutom in en vecka med barnen i London, under augusti, och det ser jag fram emot!
Nu får vi visa barnen vårt "älskade" London. Ska bli kul att planera in lite aktiviteter för veckan. Förmodligen en liten tripp till Brighton också när vi ändå är i "närheten".

Trött tjej som står och fryser utanför ett konferensrum i väntan på att framföra en liten presentation

Hej,

Gnällspiken här...
Varför kan ingenting vara enkelt och gå som det ska, fungera som det ska, uppföras som det ska...osv...

Är så frustrerad över så mycket just nu så jag bara har lust att gömma mig under en mossig sten ute i skogen en vecka eller så.

Men då skulle jag antagligen bara ligga där och gnälla över att jag frös, inte kan träna, myrorna stör mig eller något annat världsligt...

Istället åker jag i morgon med Linda och 4 av våra barn och hälsar på Lilith som bor i en annan stad. Det hoppas jag skall tanka mig full av energi annars vet jag inte vartåt det här barkar...

Mvh.
Trötta jag.

Skit morgon...
Jag och barnen kom inte riktigt överens om man säger så och när de väl lämnats på dagis och jag tagit bussen till stället där jag byter till tunnelbana så inser jag att jag glömt plånbok och passerkort hemma.

Eftersom jag behövde, åtminstone, legitimation och kontokort för dagens läkarbesök så ringde jag i halv panik till maken. Han hade som tur var inte hunnit gå hemifrån så han letade reda på mina grejer och rusade till bilen för att köra till mig.
Vilken hjälte!
Hade jag behövt åka hem och hämta sakerna så hade jag inte hunnit till jobbet innan läkarbesöket och halva dagen hade blivit kaos!

Sen blev det kaos (i mig) ändå under resten av dagen för på det årliga läkarbesöket på Njurmottagningen så fick jag mindre upplyftande information om de blodprovsvärden som togs förra veckan.

Trots att jag sedan augusti verkligen vänt mitt liv: börjat äta nyttigare och mer regelbundet, börjat träna 3 gånger i veckan och gått ner 13 kilo så har ett "kritiskt" värde blivit sämre och jag har tydligen helt plötsligt väldigt dåligt blodvärde utan anledning (läs: jag har inte blödigt kraftigt eller precis haft kraftig mens).

Så nu blir det medicin i en månad och nya blodprover....
Om proverna är bättre så blir det förmodligen ytterligare en medicin för resten av livet och om de inte blir bättre så...ja jag vet inte...jag orkade inte fråga.
Luften gick liksom ur mig.

Tillbaka på jobbet igen så orsakade den vanliga jobbstressen, och beskedet, att jag bara kände för att bryta ihop och gå hem men jag stannade kvar pga möten.(möten, möten...dessa förbannade möten...)

Så, nu är jag strax på dagis för att hämta barnen och jag tänker ta dem till affären för att köpa extra gott mums till ikväll. Det behöver vi.

Förra lördagens Boot Camp väckte i princip varenda muskel (som jag inte visste att jag hade) i kroppen och jag hade fasligt ont i princip överallt.
Jag hade dock fasligt kul med att prova alla de olika passen och höra på föreläsningarna så det var "nästan" värt det.

Vad som dock INTE var så kul var att någon illasinnad bacill tog chansen att hoppa in i min mottagliga kropp och slog sig ner med ett riktigt brak!

Jag hade i princip ingen energi alls förra veckan och när halva veckan gått så insåg jag att min onda kropp inte längre var ett resultat av Boot Campen utan istället var på grund av sjukdom. Så det blev ingen träning i torsdags. I tisdags tränade jag dock med PT men det var innan jag insåg att det inte bara var träningsvärk jag hade...

Under lördagen kände jag mig riktigt sänkt och allt jag försökte för att få bort den envetna huvudvärken kändes förgäves för den lurade sig tillbaka hela tiden.

Nyårsfirandet hos svärmor var inte så kul, förrutom maten som hon lagat speciellt för mig som var underbar! Tänk er pulled pork fast av nötkött. Underbart, jag fick verkligen slita mig från att bara fortsätta äta och äta och äta.

Under söndagen kändes det bättre och efter en underbar, vårlig, söndagspromenad med hela familjen (där vi insåg att vi har ett barn som verkligen uppskattade det och en som tyckte det var en riktig pärs) så hade jag energi nog att bege mig till gymmet på kvällen och ta mig igenom ett benpass.
Härligt!

Så, nu är det en ny vecka med nyfunnen energi!

Varför är det så komplicerat att begära/ansöka om föräldrapenning för?
När jag var föräldraledig kan jag inte minnas att det var så komplicerat men nu när man några få gånger om året skall begära föräldrapenning för en eller kanske en halv dag (som idag), då tycker jag det är så himla krångligt.
Det är samma sak med att ansöka/begära tillfällig föräldrapenning (VAB).

Varför alla dessa onödiga steg?
För det första det där med att Ansöka eller Begära….
Vad är det egentligen som kommer först. Jag vill ju bara ha liksom.
Jag tycker det skall räcka med att gå in, ange vilket barn, vilket/vilka datum det gäller, om det är VAB eller föräldrapenning, hel/halv osv.., signera och tacka för sig.

Nä, nu ska man först in och ansöka och sedan in igen och begära (eller om det är tvärt om, minns inte fast jag precis var inne!)

Och så massa konstiga frågor som man måste kryssa i olika alternativ på. Varje gång, fast läget är samma som förra gången jag ansökte. Och vad spelar det för roll för Försäkringskassan om mitt barn har hosta eller feber denna gång?!

Kan det inte bara finnas två flikar. En för de som tycker att de vill ändra/försäkra olika saker varje gång som de skall in och en flik för mig som inte vill göra några ändringar utan bara begära en enkel utbetalning som jag har rätt till.

Herregud, det känns som om man någon gång kommer råka klicka i något fel och därmed försäkra något som inte alls är meningen och sedan kommer de minsann och ringa på dörren och… ja, jag vet inte vad men det känns så himla krångligt bara.

Att handläggarna på Försäkringskassan dessutom har ett himla krångligt regelverk att följa som gör att de kan bestämma sig för lite vad de vill beroende på hur de gör just på det "kontoret" så känns det inte tryggt så fort man skall ha med dem att göra….Jag själv har inte haft några problem men jag har hört om de som ständigt råkar ut för krångligheter med Försäkringskassan.

Det känns lite som Daidalos labyrint… Här är skatten (mina pengar som jag har rätt till) och här är skattkartan för att hitta dem. Om du går fel, gör en uppgift fel (eftersom vi tycker det är så kul att "utveckla" webbsidan så man aldrig kommer ihåg hur man gjorde förra gången) eller (nåde dig) glömmer bort att VAB-anmäla ditt barn i samma sekund som det blir sjukt….så kan du få vänta ett par månader på DINA pengar för då kommer det minsann vara ditt eget fel att vi inte har tid att handlägga dina misstag…

Har ni sett Daidalos labyrint på Bolibompa?
I slutet när han hela tiden frågar barnen om det är säkra över sitt val av ihop parade brickor…när barnen någon gång ändrar sig för att de blir osäkra pga hans ständiga frågor och det då inte blir rätt…
Ja, det är ungefär så jag känner mig när jag signerar ärendena på Försäkringskassans webbsida….

Är det denna gången jag förlorar bara för att det var så krångligt?

Ok, det kanske inte har varit de mest positiva inläggen senaste dagarna men ja...det hjälpte att gnälla av sig lite haha.

Jag hoppade över tisdagsträningen igår på grund av mitt onda knä (och min extrema trötthet) och idag så känns knät (och tröttheten) mycket bättre. Jippi!
Nu får knät en dags "vila" till och så kör jag torsdagsträningen i morgon som vanligt.

Eller vanligt och vanligt.... Jag har bestämt mig för att dra ner på löpträningen som jag har använt som uppvärmning senaste månaden.
Inte för att det inte är roligt eller inte fungerar för det ÄR det och det GÖR det men jag misstänker att det är därför som jag har fått ont i knät.

Mina stackars knän (som jag haft problem med då och då sedan tonåren) orkar helt enkelt inte med både den vanliga träningen OCH löpträningen även om löpträningen sker mycket successivt.

Jag har iallafall lyckats få upp min kondis till att orka springa 5 minuter i sträck från att inte ha orkat mycket mer än en kort rush till en buss till exempel...och då med en hel del flåsande efteråt...

Tar ett steg tillbaka och inser att jag absolut inte vill pusha min kropp till skador bara för att jag tycker det är så kul att känna mig starkare och kunna springa längre.

Man är ju liksom inte 18 längre...(säger gammeltanten i mig och fnissar...)

jaja, jag har stavat fel...orka....

Började få ont i knät i går morse och ja, det har inte blivit bättre sedan dess direkt. När jag skulle gå ner för trappan, hemma nu på morgonen, så funderade jag om jag verkligen skulle kunna ta mig hela vägen ner...
Eftersom jag ändå hade mensvärk dessutom så tog jag mig en alvedon, fixade i ordning mig, satt vid sonens sängkant en stund och gav mig sedan iväg till jobbet.

En sån där dag då det inte spelar någon roll hur mycket kläder man har på sig känns det som...kylan kryper liksom in och lägger sig i ryggraden på en!

Får man gå hem och sova igen?

Har varit ganska lugn de senaste dagarna. Det har känts som om jag kommer "fixa" den här resan utan problem.

Jag har tänkt att jag faktiskt flugit själv redan...och det fungerade ju bra.

Jag har tänkt att eftersom jag faktiskt är bra på engelska...så kan jag fråga mig fram obehindrat.

Jag har tänkt att jag har pass, pengar, biljetter och ett oyster card...vad mer kan man behöva liksom.

Och så i natt.....
Har jag drömt så oroligt och så underliga drömmar så jag var helt förvirrad när jag vaknade.

Då märker jag....magen är i total kaos, jag har svårt att organisera mig, får inte i mig någon frukost och känner mest för att ställa in alltihop.

RESFEBER de Lux!

Nåja, skönt att det inte varade hela vecka. Men typiskt att det kom just idag. När jag ska resa.

Det enda som kan tänkas vara bra med att jag var tvungen att vabba dessa två dagar måste vara att jag inte behöver röra mig allt för mycket.
Jag har nämligen en träningsvärk som inte är från denna värld!

Mina ben, från knäna och upp i rumpmusklerna, värker...Minst sagt!
Jag önskar vi hade en rutchkana ner från övervåningen så jag åtminstone slapp gå nerför trappan varje gång jag pressat mig uppför den....

I tisdags gjorde jag som vanligt löpträningen som uppvärmning och var såååå glad när jag avslutat den då jag för första gången klarade att springa 4 minuter på raken (pw 3 min, löp 4 min, pw 3 min, löp 3 min, pw 1 min) utan att ha problem med att springa de andra 3 minutrarna!

När uppvärmningen var klar så var det dags för en timme med min PT, som glatt meddelade att det var bra att jag gjort uppvärmningen med löpträning för då var benen rejält uppvärmda....
Det var nämligen dags för ett ordentligt benpass.

Det var benpasset från helvetet....I kidd you not!
Men den här PT:n jag har är fenomenal på att locka fram de där extra krafterna som man inte tror man har, när man kör ett pass själv.
Hon hejar på och uppmuntrar och berättar hur mycket starkare man blivit sedan första gången vi träffades i höstas så man "gladeligen" om dock på darrande ben orkar ta sig till nästa övning.

Vid den första övningen skulle jag göra half squats, vilket enkelt uttryckt är en rörelse som om du skulle sätta dig på en bänk och när du snuddar den med rumpan så reser du dig igen. Vi gjorde denna övning i smithen så jag använde inte bara min kroppsvikt utan PT:n lade på olika vikter.
Jag försökte att inte titta efter vilka vikter hon hängde på för att inte känna mig hämmad av tanken "detta kommer aldrig gå".
När vi var klara och jag på darrande ben lämnade smithen för att att sätta mig i benpressen så frågade hon om jag kom ihåg vårt allra första pass då jag knappt klarade av att göra EN riktig squat (det gjorde ont)...

Nu hade jag klarat hela övningen och hade maxat med 30 kilos extra vikt på stången!
Det är detta med att veta om hur mycket starkare man blivit bara på dessa månader som gör att man gladeligen (nåja...) står ut med rejäl träningvärk.

...så vi påbörjade "Vabruari" lite tidigare.....

Natten till onsdagen väckte dottern mig och klagade på ett värkande öra. Hon kröp intill mig och bad mig trycka på hennes onda öra och jag kände att det onda örat hade sällskap av en hög feber.

I höstas fick vi veta att dottern har trånga hörselgångar precis som jag men där mitt problem (som liten) var att vaxet hade svårt att ta vägen någonstans, och därmed pluggade igen hörselgångarna då och då så jag knappt hörde något, så yttrar det sig på henne så att hon blir "täppt" i öronen också när hon blir riktigt förkyld.
Detta gör ont och det var därför vi trodde att hon fick öroninflammation i höstas och gick till öronläkaren.

Så, vad fick jag göra från ca. 3.30 tills klockan ringde vid 6?
Jag låg uppallad på kuddar, med dottern på ena armen, medans jag tryckte lätt mot hennes öra så att hon kunde sova....
Jag var inte alls trött sen....oooh nej....men vad gör man inte för sin lilla sjuka prinsessa liksom.

Under gårddagen så hängde febern med fast i lite lägre temperatur än under natten och örat verkar inte besvära henne längre.

Idag får sonen också vara hemma. Jag fick nämligen veta att det går kräksjuka på förskolans alla avdelningar, inkl. en fröken, så för att minska risken för att sonen smittas har jag honom hemma nu när jag ändå är hemma och vabbar med dottern som inte är så sjuk längre att hon behöver få lugn och ro utan en frisk och "störande" storebror hemma.

Jag kan säga såhär: jag är glad att det var storebrodern till ett av barnen, som hämtades samtidigt som sonen igår, som "råkade" avslöja att den lilla flickan hade kräkts dagen innan.... För hade det varit en av föräldrarna så hade jag inte kunnat låta bli att tala om vad jag tyckte!
En av fröknarna som skötte "avrapporteringen" vid hämtningarna berättade för sagda storebror att flickan inte ätit något under dagen och verkat hängig. Då avslöjade han att hon kräkts dagen innan.
Den stackars brodern såg så ledsen ut ändå när fröken bad honom hälsa sina föräldrar att det INTE var ok att ett barn som kräkts ena dagen blev lämnad till dagis dagen efter....

När det nu redan går kräksjuka så är det ju sådant som får det att fortsätta gå runt!

Hoppas verkligen att sonen inte är smittad för det lär inte bli en rolig helg för maken då jag åker till London i morgon. Och inte kul för mig heller att vara avslappnad och roa mig i London om jag vet att båda barnen är sjuka hemma...

För att inte tala om vad trist för barnen om det får sin första riktiga kräksjuka....

Håll tummarna för att sonen får vara frisk och att dottern kryar på sig under dagen!

Vi har kollat dotterns hår "en miljon" gånger senaste tiden då hon kliat sig i bakhuvudet ett tag. Dottern berättade även att personalen på dagis har kollat hennes hår varje dag av samma anledning.
Varken vi eller dem har sett det vi fruktat, löss, utan jag tog för givet att jag var den som orsakat hennes kliande genom att jag vid ett tillfälle (någon dag innan det började klia) använde mitt eget schampoo och balsam i hennes hår.
Vi trodde alltså att mina produkter satt hennes hårbotten ur balans.

Idag ser jag att hon kliar, där hon sitter och spelar på iPaden, så återigen går jag för att kolla....

Då ser jag det på en gång. Något kryper i hennes hår!
Jag nyper direkt tag i krypet och tar med det för att visa maken och vi konstaterar det jag förstod på en gång.
Avlusningsdags!

Att dottern klarat sig igenom 2 månader på skräckdagiset hon gick på precis när vi flyttade till det här området och ändå fått det nu kändes "hemskt". Det dagiset hade ALLTID en lapp uppe om att någon på dagiset drabbats av löss, magsjuka, springmask och sådant.

Som tur var hade vi rejält med avlusningsmedel hemma som vi fått av en av svägerskorna så vi satte genast igång.
När barnen var färdiga (vi hittade bara löss i dotterns hår men avlusade så klart båda) så skulle jag köra en kur på mig själv och konstaterade direkt att jag också var drabbad!! Gaaaaaah!

När maken sedan satt och luskammade mig efter avlusningsmedlet tvättats ur så upptäckte vi att jag hade mer än vad dottern hade.
Senare berättade han att en vetenskaplig artikel, som han läste på "pubmed", angav att antalet löss som en person hade var en direkt indikering på vem i familjen som först blivit "smittad"....
Alltså är det förmodligen JAG som blivit smittad först!!!

Har ingen aning om vart men troligtvis har jag haft mitt huvud någonstans där en lus precis nyligen ramlat av och den lusen har lyckas kravla sig upp på mitt hår. Jag kan inte minnas att jag gnuggat huvud med någon nyligen. Kanske på en trång tunnelbana eller buss...?
Löss klarar sig inte många timmar utan att ha en hårbotten tillgänlig att "dricka" ifrån innan den blir så uttorkad så den inte orkar göra mer än invänta döden så....

NU så är vi i allafall avlusade och klara här i familjen men självklart kliar det fortfarande överallt på kroppen på mig och maken trots att löss inte ens befinner sig på hela kroppen. Ett lusangrepp är sannerligen en psykiskt nedbrytande åkomma...

Jag lovar att jag borde fått en Oscarsnominering för mitt skådespeleri när jag upptäckte att dottern hade löss då jag vägrade visa mitt äckel och mina panikkänslor för barnen. De tog det istället mycket bra.
När jag höll på att avlusas (när barnen var i ett annat rum) kändes det som om jag skulle bryta ihop och när jag senare stod och lagade mat så snäste jag åt maken och var på skitdåligt humör.
När jag insåg att jag var orimligt grinig bad jag om ursäkt och höll på att börja gråta när jag förklarade för maken att jag tyckte att detta var så fruktansvärt obehagligt....

Underbara maken försökte då göra allt för att locka mig till bättre humör och nu på kvällen när vi bokat hotell för min Londonresa i slutet på januari så känns allt lite bättre. Man måste försöka tänka på lite positiva saker så här mitt i eländet.

Snart drar jag till gymmet för att träna av mig de sista obehagskänslorna så jag lättare skall kunna sova i kväll... och om en vecka kör vi avlusning nummer 2 ifall några ägg klarade sig kvar....men det vill jag inte ens tänka på just nu!

Jag har ont, väldigt ont.
Låren värker så jag knappt kan sätta mig och därefter knappt resa mig.

Mitt på dagen ungefär gick jag upp för att se vad barnen gjorde och blev kvar fast de inte ville ha mig med i leken. Jag gick in och lade mig i sängen i typ 1 timme istället.
Varför?
För att jag inte ville utsätta mig för att gå NERFÖR trappan igen.

Suck, jag hoppas verkligen att benen känns bättre istället för ännu värre i morgon.

Detta med träningsvärk alltså....
Pratade om det häromdagen, att jag bara får träningsvärk när jag tränar med PT:n och insåg då att det är för att hon utmanar mig till att tänja lite på vad jag tror att jag orkar.
Så jag beslutade mig för att pressa mig själv lite i går.

Först körde jag ju det första löpträningspasset, 15 minuter, som uppvärmning och sedan körde jag olika supersets med inriktning på benen under de resterande 45 minuterna.

Så då fick jag då den träningsvärk som jag "saknade"... gånger 3...