Denna morgon har jag lite funderingar som virvlar runt:

• Har du/Försöker du se till så att du enbart har vänner som tycker precis som du om allt?

Personligen tycker jag att det är en del av utmaningen i livet och utvecklande att omge mig med människor som inte tycker precis som jag om allt. De ska dock, helst, klara av att diskutera saker också. Jag gillar att diskutera och spekulera.

• Blir du personligen förolämpad av att någon inte tycker som du och talar om det?

Om någon skulle säga till mig "Du har fel/är olämplig som vän för jag tycker att det är så här...." så skulle jag kanske bli personligen förolämpad men om någon istället skriver/säger "Jag tycker så här..." varför skulle jag då ta illa vid mig och tycka att den andra personen inte är en värdig vän?

Jag skulle inte ha en enda vän om jag bara skulle omge mig de som tycker PRECIS som jag eller om jag ställde kravet att de skulle hålla tyst om det som de tycker annorlunda om. Skulle du?

• Tycker du att alla andras sätt att skriva till exempel Facebook-statusar är konstigt/fel och talar om det i egna (oriktade) Facebook-statusar eller låter du alla sköta sitt?

Om någon av mina vänner på Facebook varje dag i en månad skriver statusar om, i princip, ett enda ämne så kanske jag skulle tycka att det är tjatigt men samtidigt så skulle jag ju förstå att det är det som upptar den personens sinne just nu. Må vara träning, ett sjukt barn, katter, hundar, vilande fötter i omaka strumpor, maträtter, manshat, dåliga förskolor, bra skolor, feminism....ja, you name it...
Skulle det av någon anledning bli för mycket så jag har förmågan att sålla bort...då menar jag inte att jag tar bort personen som vän utan att helt enkelt inte läsa statusen/reflektera över bilden.

Och om det är mycket "skryt" över hur bra det går med träningen (ja för det gör det ju haha) eller vilka fantastiska maträtter någon får till hemma, hur mysigt någon har varje helg med sin familj/älskling osv... Så sitter jag inte och bildar mig skruvade uppfattningar om äckliga, svettiga träningsnarkomaner/ätstörningar/att det egentligen inte alls är bra i den där "familjen Mys" utan att det bara är en fasad eller liknande. Det känns ju bara avundsjukt....?

Varför verkar en del så missunsamma, så fast i jante och likatyckande?
Varför gör en del det så svårt för sig?

Oh nej inte en sådan där "selfie"! Måste alla andra lägga upp sådana hela tiden? Det är ju bara mina som är relevanta eller?

Jag fick nyss sådan lust att krama om tre helt okända män!

Dessa tre män var även okända för varandra men tog ställning och stannade till för att se till att ingenting hände den kvinna med barnvagn vars man/kille började skälla högljutt och aggressivt mot henne mitt på t-baneperrongen.

Självklart vet jag inte bakgrunden men att skrika en person rakt i ansiktet medan man hotfullt står med ansiktet 20 cm ifrån den andres ansikte känns aldrig ok.

Det lät, på det han skrek, som om det han var arg på var att de klivit av t-banan och hamnat fel på något vis.
Kanske hade hon föreslagit den felaktiga änden på t-banetåget eller kanske hade de klivit av på fel station. Kanske var det inte hennes fel alls?

Men dessa tre män då, vad gjorde de?
Först stod de på avstånd och tittade, som för att se vad som pågick. Sedan, när kvinnan försökte gå ifrån den hotfulle mannen (hon såg skräckslagen ut) så tittade männen på varandra och placerade sig mellan den hotfulle och kvinnan varpå en av dem sade lugnt:

Vi anser inte att det är rätt att du beter dig såhär!

Den hotfulle mannen stod sedan bara där och tittade på männen som stått upp för kvinnan.
Vid denna stund stängdes dörrarna på mitt tåg, som jag klivit på medan detta pågick, så jag vet inte vad som hände sedan men jag kan väl hoppas att den arga mannen fick sig en tankeställare och lyckades lugna ner sig när han märkte att andra personer inte tyckte att han agerade rätt....

Jo jag vet, förmodligen är detta ett återkommande tema för detta par och mannen kommer förmodligen inte ändra sitt sätt att bete sig. Men just denna gång fick kvinnan känna att hon hade någon (män) på sin sida.
Och kanske, kanske var det just denna händelsen som fick livet att ta en annan (positiv) vändning för någon av de inblandade.

Jag vet att jag iallafall blev stolt över dessa modiga medmänniskor som sade ifrån. Det är det sannerligen inte alla som gör, inte ens i allvarligare situationer än denna.

Hur skulle du reagera? Skulle du våga reagera i en hotfull situation?

Senaste dagarna har några av mina favorit bloggare på olika sätt berört mig enormt. Rört mig till offentliga tårar till och med.
På min väg till och från arbetet brukar jag passa på att blogga men även att läsa bloggar.
Därav de offentliga tårarna.

Jag vill dela med mig av Bambis, Mammaformer.se och Meekatts olika inlägg som berört mig denna vecka.

Bambi skriver i det länkade inlägget om hur hon har mått och vilka åtgärder hon nu vidtagit, i samråd med läkare, för att komma till bukt med detta.
Jag har följt Bambi länge och träffade henne precis innan jag läste hennes inlägg men jag har inte anat det hon skriver om.
Jag vill ge henne en stor eloge för att hon öppet delar med sig av det. I efterföljande inlägg skriver hon också mer om detta när hon tackar för det stöd hon fått i form av kommentarer i bloggen. Det är dags att ytterligare bryta mot ett stort tabu i samhället - vi måste prata mer om psykisk ohälsa!

Alldeles nyblivna 3-barnsmamman Anna driver sidan Mammaformer.se o det länkade inlägget beskriver en kvinna hur det är att kämpa mot anorexia i samband med att man fött barn. Otroligt gripande! Jag vill dock varna för att bilderna i inlägget är jobbiga att se.
All heder till Anna som driver denna sida och lyfter upp hur olika en kvinnokropp kan se ut och hur olika problem man kan ha.

I ett "helt vanligt" inlägg hos Meekatt länkar hon till ett tidigare inlägg (jag länkar direkt till det inlägget) där hon försöker beskriva hennes känslor kring sin mammas död.
Ja, att det inlägget berörde mig förstår de av er som följt min blogg sedan min egen mamma dog i våras.
Mekatt kam konsten att på ett rakt och ärligt sätt skriva ner tankar som berör, roar och oroar så även om du inte själv förlorat en förälder eller närstående så har jag svårt att tro att du läser hennes inlägg med torra ögon.

Det är inte ofta jag kommenterar andras kommentarer direkt här i bloggen utan jag svarar istället direkt i bloggarna hos dem som valt att kommentera hos mig.
Om jag känner att jag vill svara på kommentaren så börjar jag alltid med att läsa åtminstone det senaste inlägget hos den jag hamnar hos. Lämnar en tanke om inlägget och sedan ett svar på det som skrivits hos mig.

Som jag skriver ovanför kommentarsrutan här hos mig:

Man får inga läsare utan att faktiskt läsa :-) 

Idag fick jag dock en kommentar på inlägget, om min mamma, som jag skrev i morse. Den kommentaren har jag nu svarat på både här i bloggens kommentarsfunktion och hos den som lämnade kommentaren (kanske aningen hårt men jag blev arg...) och jag är fortfarande aningen upprörd så jag skriver ett inlägg om det också.

Åh vad trött jag är på folk som har "IQ fiskmås"!
Hur kan man lämna en kommentar som enbart går ut på att få läsare till sin egen blogg, på ett inlägg som handlar om det jag skrev om i morse?!

Ok, den bloggerskan är kanske ung och "läsarkåt" men då får väl jag vara den som förhoppningsvis väcker en tanke hos henne om respekten som bör finnas mellan oss bloggare.



edit 121031: Hon tog bort min kommentar i sin blogg så jag antar att det sved...

Lilith som inte gav sig i sin kamp mot ett företag som använder sig av andras material för att tjäna pengar. Detta utan att först tillfråga ägarna av materialet.

Jag pratar om Bloglovin, ett företag vars tjänst jag själv tycker är en bra grej för att få ut mina inlägg. Jag uppmanar t.ex mina läsare att följa mig där.
Men jag förstår hennes kamp. Jag vet att det var andra problem som hon hade med dem som drev henne att till slut be dem ta bort hennes inlägg på deras sida och då endast fick veta att det inte gick.

Där gjorde de ett misstag! De använder nämligen andra personers material (bilder och utdrag) och publicerar detta på sin webbsida (och tjänar pengar på det) utan att ägarna tillfrågas först.
Det behövs ju bara att jag är intresserad av att följ en blogg och skriver in den i deras söktjänst så hittar de den via rss och vips så tar de sig friheten att börja publicera bloggägarens material.

De kanske är ett stort företag, och jag är bara en liten skitbloggare men det ursäktar inte att de bryter emot lagen.

Lilith fick rätt till slut. När hon berättade att hon skrivit fakturor och ville ha en adress att skicka dem till och att hon planerade en polisanmälan så fick hon till slut svar på sina mail och Twittermeddelanden (direkt till dem) och de kom fram till en lösning och en kompensation som hon blev nöjd med!

Här om dagen såg jag ett tips om en dokumentär vid namn "Mannen från Jupiter" hos Linnéa i USA. Eftersom jag hade hört något om den tidigare, jag kände igen namnet på dokumentären, så bestämde jag mig för att se den.

Nu har jag helt enkelt inget annat val än att tipsa mina kära läsare om den!
Den berörde så otroligt mycket.

Denna man som slagits mot sitt svaga hjärta, sin hjärtlöse fader och de samvetslösa mobbarna runt honom när han växte upp bestämde sig en dag att inte längre släppa någon in i sitt liv och levde sedan i stort sett isolerad i 45 år. Senaste 8 åren började han bygga en stor modellbåt, i sitt vardagsrum...6 meter lång!

Det fanns en del av hans tankar som jag så väl kände igen från den tiden i mitt liv när jag själv utsattes för mobbning, även om jag blev mer utåtagerande av det jag fick stod ut med, och det fanns annat i dokumentären som påminde mig om händelser, i våras. i samband med att min mamma gick bort.
Kanske gjorde detta att denna dokumentär berörde mig så djupt men jag tror att alla med ett hjärta kommer känna stor sorg över denna mans livsöde.

Den finns på SvtPlay fram till den 11 september eller på Youtube.

Bambi utmanade mig med en massa intressanta och roliga frågor som jag skulle svara på och sen skulle jag komma på 10 egna frågor och skicka utmaningen vidare!
"Hej och hå, låt oss gå":

1. På vilket sätt är dina barn bortskämda?
Kanske kan man säga att de är bortskämda på det sätt att de lärt sig vilken ände de ska börja om det är något de vill ha....Mamma (the bad guy), Pappa (Snällare), Faster (kanske frågar någon av de 2 föregående först) och sist men inte minst är Farmor (Snällast i världen). Får man nej på ett ställe så kan man få ett ja någon annanstans....

2. Om du skulle få förbjuda en sak, vad skulle det vara?
Min spontana tanke är Pedofiler. Men de är ju redan förbjudna kan man ju säga.....

3. Vilket var ditt favoritämne i skolan?
Historia och svenska.

4. Vilket kan du inte leva utan - datorn eller tv:n?
Jag skulle nog kunna leva utan båda, med vissa abstinensbesvär under längre tid, men ska jag svara något så är det datorn.

5. Vad bakar du helst? Sockerkaka, enkelt och lätt. Sen kan man ju förgylla den med kardemumma, sylt eller chokladbitar osv...

6. Hur mycket pengar skulle du vilja ha för att färga håret grönt? Beror på hur länge håret skulle behöva vara grönt. Men ge mig 20.000:- för en vecka så gör jag det haha. Jag gillar ju trots allt färgen grön.

7. I vilket barnprogram skulle du helst vilja vara en karaktär i? Någon i själva Bolibompastudion isåfall... De verkar vara ett sådant härligt gäng, även utanför tv:n.

8. Hur mycket kostade det dyraste klädesplagget du har? Förutom bröllopsklänningen som jag köpte begagnad för 4000:- så är det nog en jacka som jag köpte i USA. Den var på rea med 50% och jag hade en kupong med ytterligare 25% rabatt och betalade ändå nära 150 dollar för den har jag för mig. (Då stod dollarn i 8.50:-/dollar. Kupongernas förlovade land haha)

9. Vem inspirerar dig mest? Barnen!

10. Ett ord som du ofta använder?
Shit.

Här nedan kommer mina frågor som jag utmanar alla mina läsare att svara på men framförallt utmanar jag:
Linda, Marie-Louise, Sojkas Framtid, Tjejmorsan Ewa och Sandra.
Jag vet att några av frågorna kan kännas ganska djupa men fördjupa dig bara precis så mycket som du själv vill.
Lämna gärna en kommentar här om du tar dig an utmaningen!

1. Om du fick välja helt fritt (inga ekonomiska, bostadsmässiga eller andra hämningar) hur många barn skulle du vilja ha då?
2. Vilket är det vackraste landet du varit i?
3. Vad kallar du din menstruation och varför?
4. Har dina barn för många leksaker?
5. Hur många timmar i veckan ser du på tv?
6. Vad lagar du helst för mat om du fick välja helt fritt.
7. Skulle världen vara bättre om alla var enbart altruistiska eller bör man få belöningar när man "hjälper till" ibland?
8. Egentid; en självklarhet eller nödvändighet....?
9. Svär du framför/åt dina barn?
10. 1,2 eller 3 kulor i glasstruten i sommar?

Med datorn i knät som distraktion såg jag igår delar av dokumentären "Gazas tårar".....

Delar, då jag ibland helt enkelt, desperat, tittade mig om efter fjärrkontrollen när jag knappt fick luft, när tårarna välde nerför kinderna.
Delar, eftersom jag kände mig tvungen att distansiera mig genom att interagera med andra i det sociala interaktiva virrvarret som jag hade framför mig i datorn som vilade i mitt knä.

Rent egoistiskt kan jag idag säga att jag ångrar mig från djupet av mitt hjärta att jag tittade på dokumentären.
Från samma djup ifrån vilken det nu bultar en enorm sorg och smärta över vad människor i krig behöver gå igenom.
Samma djup i vilket det nu rinner en tjock sirap av ångest över de känslor som speglades i ögonen på barnen i dokumentären.

"Gazas tårar" utspelar sig i Palestina men denna dödsångest lever vidare i många människors ögon över hela jorden! På varje plats som drabbats av krig. Hos varje människa som bevittnat något så fruktansvärt.

Jag ångrar att jag såg dokumentären för att jag hellre skulle velat leva vidare med den lilla aning och den lilla vetskap jag hade innan. Rent egoistiskt, för att minska MIN smärta.
Samtidigt känns det som om det på något sätt var bra att jag såg den. Varför?

Det finns inte ord......
Det finns bara tårar.



(Dokumentären kommer inte att visas på SvtPlay. Den finns däremot på Youtube men jag kommer inte länka den. Var och en som ser dokumentären skall ta en lång funderare först och försöka förbereda sig bättre mentalt än vad jag gjorde.)

Veckan innan 1 december råder en viss desperation i vissa bloggar. Julkalendern måste inköpas...men ska det vara en med choklad, vingummin eller ska man göra en själv med presenter för varje dag hela vägen till julafton?

Sedan infaller den första dagen i julemånaden och det visas bilder på barn som yrvakna sitter med sina kalendrar i sängen och förväntansfullt öppnar dagens lucka - och stoppar i sig en godis....innan frukost....en vanlig dag i veckan....I 24 DAGAR!

Det kryper i mig.

Presentkalendrar känns ungefär en promille bättre än godiskalendrarna.
Först hör man om stressen i att köpa hem alla dessa små presenter som skall slås in till kalendern (som om inte själv julklappsstressen är stor nog för en del) och sedan inser man att det inte är så små presenter en del barn får utan legobyggsatser, DVD-filmer och leksaker och jag undrar bara...

Vad får de barnen i julklapp sedan?
Uppskattar de julafton lika mycket som de barn som längtar efter just den dagen för att få se vad de får av det de önskar sig?
Och framförallt, hur argumenterar man för "lördagsgodis" resten av året när man gett sina barn godis varje dag under nästan en månad?

Satt här i godan ro och skulle bara skumma igenom Aftonbladet på nätet....
Nu är jag fasligt upprörd istället och undrar vad sjutton en del människor tänker med.

Ett litet barn på bara 15 månader har av förskolepersonalen satts ENSAM i en taxi för att köras till ett annat dagis!
Sätter man ett barn man har ansvar för i en bil med en okänd människa och låter dem köra iväg?!

Tänker på hur min son som är just 15 månader skulle reagera....och min rädsla som mamma över vad personen som kör kan få för konstiga ideér (jag behöver väl inte skriva ut vad jag menar...).

Dessutom hävdar personalen att det är rutin att göra så, fast då egentligen med större barn i 4-5 års åldern. Varför inte bara erkänna att de tyvärr gjorde ett felaktigt val. För jag antar att det fanns omständigheter runt detta, som att det helt enkelt inte fanns personal till att följa med i taxin.

Barnet skulle vidare till ett "nattis" och vid den tiden på dagen kan jag tänka mig att det bara var ett fåtal barn kvar på dagiset och därmed kanske bara en personal schemalagd...Återigen detta med budget.
Tar man på sig att ha den servicen så får man ju se till så det finns personal att utföra den också.

Jönköpings kommun har nu beslutat att ändra på rutinerna så att personal alltid skall följa med. Bra där!

Upptäckte på Facebook nyss att det nya programmet "Sanning och konsekvens", som jag missade i och med föräldramötet, delvis handlade om barn som dör i slutet av graviditeten.
Jag har inte sett programmet än och måste fundera på om jag orkar se det rent känslomässigt men det finns ju på Tv3 Play om jag känner att jag orkar någon annan dag.

Därmed vet jag inte än vad som ingår i programmet men det verkar som om det handlar om att vården inte tar de blivande föräldrarna på allvar vid oro.
För mig känns det också viktigt att alla blivande föräldrarna tar minskade fosterrörelser på allvar. Det är det nämligen inte alla som gör av olika anledningar men jag tror det främst beror på okunskap.

Jag hade själv läst och hört att barnen rör sig mindre mot slutet för att det blir trängre i livmodern vilket jag först nu ikväll, via en tidningsartikel, har lärt mig är en myt.
En myt som till och med finns med i kurslitteraturen för blivande barnmorskor!

Informationen i den obligatoriska kurslitteraturen "Lärobok för barnmorskor" är tydlig:
"Många kvinnor reagerar på att mönstret av fosterrörelser förändras i slutet av graviditeten. Normalt minskar fosterrörelserna från vecka 32 på grund av minskat utrymme i uterus (livmodern). Detta bör kvinnorna upplysas om."
– Det är helt fel. Det finns inte vetenskapligt belägg för att fosterrörelserna minskar från vecka 32. Ett barn ska röra sig hela graviditeten, säger Ingela Rådestad, barnmorska och professor vid Sophiahemmets högskola.                                 Aftonbladet 2011-10-05

Så när jag alltså inte kände rörelser under lördagen då i slutet av vecka 32 så tänkte jag inte så mycket på det, på söndagen började jag fundera och undermedvetet började nog min hjärna att tänka i "de läskiga banorna" men eftersom livmodern fortsatte med sina sammandragningar sköt jag ifrån mig tankarna osv...

Tills på onsdagen när jag skulle till mödravården och då fick veta att det var tyst därinne...
Barnmorskan berättade dock efteråt att hon såg på mig att jag "redan visste" när hon hämtade mig i väntrummet.

Sanna Lundell var tydligen också med i kvällens program, dock av en annan anledning, och för mig känns detta än mer som ett band till min egen personliga känslomässiga koppling till detta program.
Sanna stötte jag nämligen på då och då i väntrummet hos den barnmorska jag hade när jag väntade Ängeln. Hon väntade då sonen Igor som hon födde ungefär en vecka efter att vi fått vår Ängel.

Jag får se i morgon, vilket humör jag är på, om jag orkar se detta program.

...behöver sätta sig och amma på caféet? Undrade jag när jag och barnen satt och fikade en stund på caféet på t-baneplanet på Åhléns City och såg skylten nedan på i stort sett alla bord.

Det var alltså inte i "Familjeloungen" vi satt och fikade utan på det café från vilken väktare i somras bad en mamma med en 3 månaders baby att avlägsna sig när hon ammade.
Denna skylt fick mig, som uppmärksammade ramaskriet som blev i olika bloggar, att känna mig ovälkommen med mina barn också.

Jag ammar inte, men får man inte lite känslan av att man helst inte ska befinna sig med barn där överhuvudtaget?
"I Familjeloungen kan föräldrar värma mat, amma och koppla av....." so get the f**k out of det här caféet med dina barn. Kändes det som....


En del av de bloggar som uppmärksammade händelsen i somras:
Lady Dahmer
Sagogrynet
Barnläkaren Lars H Gustafsson

Det skrivs en del i blogosfären angående detta med kön på barn. Inte bara i rent genusinformativt syfte utan också angående detta att önska ett visst kön på det barn man väntar.

Jag önskade nog inget speciellt när vi väntade "Ängeln" men när vi, efter att ha förlorat honom, väntade barn igen önskade jag en flicka just för att det skulle kännas så märkligt att få en pojke.
Vi fick en flicka och jag ska inte sticka under stol med att det var helt på sin plats för mig när nästa barn var en pojke. Då kunde jag liksom orka ta emot en pojke efter flera år.
På detta sätt kunde jag känna att ingen av barnen var en ersättning för pojken vi förlorade utan välkommen som sig själv.

På sätt och vis har jag haft lite speciella anledningar till att önska det ena eller det andra som kanske inte riktigt kan jämföras med "gemene mans" anledningar och jag vet inte hur jag i händelse av att vi inte förlorat vår första son, hade tänkt angående eventuella syskon. Troligen hade vi inte ens skaffat något syskon, men det är en helt annan historia.

Är inte det barn man väntar välkommet med hela hjärtat oavsett kön så kanske man helt enkelt inte ska välja att skaffa barn/fler barn.
Man kan ju inte gå runt resten av livet och fundera på hur det blivit om man fått "det andra könet".

Låter lite hårt kanske...


Andra som skriver tänktvärt angående barns kön:
Nina Ruthström
Skrotmamman Skrotar vidare (2 länkar)
Lady Dahmer
En tråd på familjeliv.se med många tankar i svaren.

En rulltrappa kan verka skrämmande och förvirrande om man aldrig har åkt någon. Men nu är det 2011 i kalendern och då har de allra flesta i Sverige någon gång stött på detta fenomen. Men ändå finns det individer som inte begriper något av följande:

har du en barnvagn, varför tog du inte hissen? Jag vet att den luktar kiss men det får du ta. Du är ändå van vid bajsblöjor och annat äckligt.

Jag tycker inte att jag och framförallt inte mina barn ska behöva "ta" att behöva stå i pisspölar och stank om vi har möjlighet att åka rulltrappa. För det är så den bittra sanningen ser ut i Stockholms kollektivtrafiks hissar.
Inte heller tycker jag att man ska behöva stå och andas in andras pisslukt och äckligheter och jämföra det med att ta hand om sina egna barns blöjbyten! Jag gillar inte direkt mina barns utsöndringar heller men dem tar jag ju hand om av kärlek till mina barn. En viss skillnad.

Väntar man också en stund, så den värsta rushen från den tunnelbana jag kommit med redan har kommit på rulltrappan så är man ju desto mer "inte i vägen" men det har mest att göra med att man blir halvt nedsprungen av de som inte har vett att vänta tills de som redan står redo att kliva på rulltrappan har gjort det. Men det är ett helt annat inlägg, det om követt.

När jag, omtänksamt, står så långt åt höger med vagnen som möjligt i en rulltrappa så tar jag inte mer plats än var och varannan "normal" person som står till höger, till exempel mig själv om jag skulle stå riktad framåt.

Nåja, lite överviktig är jag ju men jag kan inte påstå att jag ska behöva "ta" att åka i hissen för det. Eller är jag också i vägen?!

På Familjeliv är det ofta diskussioner om vad som är White Trash och inte.
Halvnakna ungar och mammor i mjukisbyxor verkar vara ett stort NO NO...

Så! Hur WT är jag och sonen idag?






-Posted on the go

Skrev ju tidigare om "bög-appen". Apple beslutade att ta bort den och den finns nu inte längre tillgänglig.
150.000 skrev under i protest på kort tid och detta fick Apple att ändra sig.

Bra där Apple!

Efter mitt inlägg i går om Exodus och den nya app:en som Apple godkände så var det en släkting till mig som undrade lite mer över min koppling mellan rubriken jag använt och själva texten.

När jag satt och skrev en förklaring så insåg jag att även mitt förtydligande, som jag själv lade till i inlägget en stund efter publiceringen, var en aning vagt.

Såhär försökte jag förklara mina tankegångar:

Aha, jag skrev en stund efter publiceringen ett litet förtydligande längst ner i texten och det var att rubriken var en koppling till att homosexualiet fram tills 1979, i Sverige, ansågs vara en psykisk sjukdom, som bland annat innebar att de homosexuella kunde ansöka om t.ex sjukpenning/pension.
Mina tankar kopplade detta med att Exodus anser att homosexuella kan "botas"/omvändas och att det med det tänket skulle kunna vara en återgång till gamla tiders (pre 1979) tankesätt, om det fick fäste i Sverige...
Nu inser jag att jag faktiskt hade kunnat utveckla mitt förtydligande i texten ytterligare.

Ibland tänker man så mycket när man läser eller hör om något så när man sedan skall få ner detta på pränt så följer inte alla tankegångar med ner genom fingrarna för att fästas på skärmen.

Speciellt inte när det kommer läggning av barn mitt i allt :-)

Har varit märkligt oberörd av det som hänt, inte heller familjen har pratat så direkt om terrordådet.
Det har varit som om det inte berörde mig, jag reagerade hårdare och mer direkt vid tidigare dåd i London och New York.
Kanske för att det då var dåd som "lyckades", som skadade och dödade så otroligt många människor.

Men idag kom reaktionen på morgonen när jag efter att ha lämnat dottern på dagis kom hem till TV:n som stod på och Nyhetsmorgon intervjuade ögonvittnen från bilbomben.

När de berättade att en man i närheten av dem omedelbart och hjältemodigt sprang fram till den exploderade bilen för att leta efter eventuella skadade.
Då tänkte jag: "Det är så man är hjälte, det är så man påverkar världen till det bättre."
Den mannen gjorde detta som medmänniska och inte som muslim, kristen, bahaier, buddist osv.

Och så kom tårarna.
Det hade kunnat vara någon JAG kände som drabbats av detta.
Beroende på vart det egentligen var meningen att han skulle spränga sig alternativt placera ut sina bomber så kunde 1000-tals människor ha skadats och dött.

Vilken oerhörd skymf mot muslimer i Sverige och världen! Att utföra något sådant här i en religions namn i jakt på martyrskap och paradis är att förorätta alla de människor som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att göra eller hylla något sådant oberoende av vilken religion de tillhör.

Många känner idag ett behov/tvång att be om ursäkt å sin religions vägnar.
Behövs det verkligen?! Den typiske terroristen är inte muslim!
Det som hände i Knutby skedde i kristen religions namn men var det någon som krävde att alla kristna skulle be om ursäkt?
Av nära 300 planerade (och stoppade) terrordåd som begicks i Europa under 2009, var det bara ett enda som kan kopplas till den islamska religionen – ett bombdåd i Italien.
Tänk baskiska ETA istället för religion när du tänker på terrordåd!

När skall galenskap sluta handla om religion och befläcka oskyldiga människors tro på något högre.
Varför är det så lätt att hjärntvätta folk i religionens namn?
Varför finns det inslag av skuldbeläggelse i religioner, som sedan kan användas på detta sätt?
Jag känner flertalet människor som är direkt hatiska mot islam och som känner ett direkt obehag i möte med muslimer då de utsatts för denna galenskap och det förnedrande liv som de tvingats genomlida i islams namn.

Så många frågor och tankar snurrar i mitt huvud denna morgon, 2 dagar efter, när min hjärna och mitt hjärta äntligen har hunnit i kapp detta ofattbara.

Är så glad att ingen skadades fysiskt av detta, annat än den person som verkligen förtjänade det, den som med sin galenskap valde ett våldsdåd istället för medmänsklighet för att förändra världen....

Varje gång en ny omgång studerande kommer till Uppsala Universitet bor ett stort antal bokstavligen på gatan.
De är hemlösa eftersom det inte finns bostäder/är svårt att få tag på bostäder.

I och med den nya lagen som gör att universiteten måste ta betalt när studenter från icke EU-länder studerar här i Sverige finns det ju en "risk" att universiteten väljs bort, Sverige väljs bort som studieort.
Detta vill nu Uppsala universitet unvika genom att införa en bostadsgaranti för dessa studenter.

Luktar det inte lite illa, att det nu plötsligt ska anses vara möjligt att garantera bostad till vissa studerande, när de tidigare inte har jobbat speciellt hårt med denna fråga?!

De säger att utländska studenter bör få förtur eftersom de har svårast att få privatrum och har få egna kontakter.
Hur har de undersökt detta?
Är det inte så att de allra flesta som kommer hit som studenter från andra länder faktiskt HAR ordnat boende innan de kommer hit, kanske genom förmedlingar i hemlandet?
Men finns det garanterat boende så behöver de inte ordna detta innan på samma sätt som studerande från Sverige eller EU-länderna måste.

Nej, jag tycker att man ska ta hand om de studerande i landet som är i desperat behov av boende för att kunna studera det de vill studera där just den utbildningen finns.

Och så kan jag väl kanske tycka att alla de som de facto har möjlighet att bo kvar hemma medans de studerar bör tänka igen, istället för att bestämma sig för att detta med att börja studera på högskola eller universitet måste vara lika med att "bli vuxen - flytta hemifrån".

Detta hittade jag häromdagen på Nina Ruthströms blogg. Och ja, det var helt ok att låna hela texten rakt av.

Idag är det första dagen på sista månaden på det här året. Då vill jag passa på att ragga fler underskrifter till min namninsamling. En månad kvar, sen ska den skickas.

I somras startade jag namninsamlingen mot könsindelningen av barnkläder i butikerna.

Många bloggare hängde på och hintade om namninsamlingen som inom ett dygn fick 1000 underskrifter.
Det startades en facebookgrupp som idag har 867 medlemmar.

I augusti fick jag en debattartikel med samma tema publicerad i Aftonbladet. Då ökade underskrifterna ytterligare men jag fick också många hätska kommentarer, ”feministfitta” som jag är.

Just nu har 2466 personer skrivit under namninsamlingen.Jag vill att det ska bli 2500 eller ännu hellre 3000 innan årets slut då jag tänker skicka iväg den till alla butiker som jag vet säljer barnkläder indelade efter kön.
HJÄLP MIG SNÄLLA!
Låt oss krama ur varenda liten underskrift som går. (Inget fusk dock, tänk på att ip-adressen registreras.)

Sno gärna bild och text fritt från detta inlägg. 

Var med och bidra med din underskrift till namninsamlingen mot den könsspecifika indelningen av barnkläder. Över 2000 har redan skrivit under!
Läs brevet, klicka er till namninsamlingen och skriv under.
Sprid detta till dina vänner och ovänner. Få din partner att skriva på! Maila länken, facebooka, blogga om det, låna gärna bild och text.

Ang indelningen av barnkläder efter kön
Efter att ha skrivit om ämnet i min blogg, upptäckte jag att många delar mina åsikter när det gäller könsindelningen på barnkläder i era butiker. Därför startar jag en namninsamling för att visa att vi är många som har fått nog.
Vi tycker det är tråkigt, förlegat och unket att på killavdelningarna hänger kläder i mörka färger; svart, brunt, blått kanske kan man hitta en röd eller vit tröja om man har tur men då  såklart med ett tufft tryck på i form av monster, spindelmannen eller en bil.
     På flickavdelningen hänger de färgglada figursydda modellerna med paljetter, spets, rynk, glittertryck och gulliga texter.
Vi  vill att våra barn ska få känna sig söta ibland och tuffa ibland. Vi vill inte forma våra barn efter en mall där bara två möjligheter finns. Vi vill att våra barn oavsett kön ska kunna välja mellan alla färger utan att behöva bära kläder från ”fel” avdelning.

Barn, dvs flickor och pojkar som inte kommit in i puberteten har ju likadana kroppsformer och därför ter det sig absurt att kläderna ni skapar har olika passformar utefter vilket kön det lilla barnet har. Vi föräldrar är inte dumma och vi behöver inte er hjälp att välja vilka kläder vi ska sätta på våra barn
Ni har stort inflytande i vad barnen bär för kläder. Det ni säljer köper de flesta föräldrar till sina barn. Vissa bojkottar pga just hur barnkläderna är indelade men alla har inte råd att välja bort ert utbud eftersom ni ligger bra till i pris. Men ni ger oss inte det i vill ha. Ni bestämmer och vi handlar utefter det och på så sätt har ni stort inflytande i skapandet av könsroller. Därför uppmanar vi er att tänka om ang könsindelningen av barnkläder.http://bloggande.ninaruthstrom.se)
Ett förslag är att hänga alla plagg av samma sort tillsammans oavsett färg eller modell. Alla tröjor för sig, byxor för sig osv så kan vi föräldrar välja fritt vilka färger och material vi vill köpa utan att behöva känna att vi gör fel då vi köper från flickavdelningen till våra pojkar och tvärtom.

Inse att det är 2010 och att det är hög tid att låta barn utvecklas till egna individer som själva kan välja ut sin favoritfärg. 
Vid pennan Nina Ruthström http://bloggande.ninaruthstrom.se/ och Jenny Thomasson

Brevet med namnen kommer den 1/1-11 skickas till butikskedjor som Kappahl, H&M, Lindex, COOP, Ica Maxi m.f som säljer könsindelade barnkläder.
Bilden är lånad av Lady Dahmer.




Glöm inte att tävla om en upplevelsebox från Live It värd upp till 1000 kr.