Idag blev det tacos till middag till barnens glädje och mitt som vi sitter där så ringer det på dörren. Jag anade dock vad det var men innan jag gick till skafferiet så öppnade jag ytterdörren och möttes av precis det jag anade.
5 halloweenutklädda barn.

Bus eller godis! (fniss, fniss, fniss)

Jag bad barnen vänta och så tog jag en tur till skafferiet för att hämta en godispåse. Barnen får ca 5 godisbitar var på lördagen och brukar inte få i sig allt så det hade samlats lite i en "överblivet godis"-påse.

Barnen undrade såklart vem som ringt på dörren så jag förklarade att det var utklädda barn som kunde se läskiga ut. Genast ville de följa med mig tillbaka till dörren.
Väl där var dotterns reaktion riktigt rolig, för mig men kanske inte för de 5 utklädda 12-åringarna.

De ser inte alls läskiga ut mamma! De ser roliga ut!

Hmm, det kanske man inte vill höra när man ansträngt sig med make-up och masker.

Det är inte ofta jag kommenterar andras kommentarer direkt här i bloggen utan jag svarar istället direkt i bloggarna hos dem som valt att kommentera hos mig.
Om jag känner att jag vill svara på kommentaren så börjar jag alltid med att läsa åtminstone det senaste inlägget hos den jag hamnar hos. Lämnar en tanke om inlägget och sedan ett svar på det som skrivits hos mig.

Som jag skriver ovanför kommentarsrutan här hos mig:

Man får inga läsare utan att faktiskt läsa :-) 

Idag fick jag dock en kommentar på inlägget, om min mamma, som jag skrev i morse. Den kommentaren har jag nu svarat på både här i bloggens kommentarsfunktion och hos den som lämnade kommentaren (kanske aningen hårt men jag blev arg...) och jag är fortfarande aningen upprörd så jag skriver ett inlägg om det också.

Åh vad trött jag är på folk som har "IQ fiskmås"!
Hur kan man lämna en kommentar som enbart går ut på att få läsare till sin egen blogg, på ett inlägg som handlar om det jag skrev om i morse?!

Ok, den bloggerskan är kanske ung och "läsarkåt" men då får väl jag vara den som förhoppningsvis väcker en tanke hos henne om respekten som bör finnas mellan oss bloggare.



edit 121031: Hon tog bort min kommentar i sin blogg så jag antar att det sved...

Min mamma dog ju i april och redan då bestämdes det att vi skulle stänga ner hennes Facebook-konto. Då blev jag bara överväldigad av Facebooks policy över hur kontot skulle stängas ner så jag lät det vara ett tag. Försökte skicka meddelanden till några av hennes facebookvänner men fick bara respons från en.

Sedan föll det i glömska tills den dagen, nu i höst, då hon skulle fyllt 70 år. Då var det en ganska jobbig påminnelse som Facebook skickade mig genom födelsedagspåminnelsen.
Men jag förträngde det hela ett tag till. Tills jag kom på att dottern faktiskt använder mammas gamla laptop och att vi och mamma hade samma internetleverantör.
I och med det så kunde jag, via hennes gamla dator, komma åt hennes mailkonto (som fortfarande var aktivt trots att hennes abonnemang hos leverantören sades upp i april). Jag använde mailkontot för att begära ett nytt lösenord till mammas facebookkonto och gick in för att aktivt stänga ner kontot.

Då ser jag att hon i slutet av april fått en vänförfrågan och ett meddelande från en gammal kompis från ungdomen (tiden innan jag föddes). Denna kompis hade hon jobbat nära och varit ute och rest med en del. Jag skrev ett meddelande till denna kvinna innan jag stängde ner kontot och förklarade vad som hänt men att hon gärna fick höra av sig till mig om hon ville.
Jag hade en tanke om att jag egentligen inte vet så mycket om mammas liv innan jag föddes annat än det jag sett på kort.

Den här kvinnan ringde sedan ett par dagar senare och det var faktiskt väldigt omtumlande att prata med henne. Någon som mamma en gång i tiden varit nära vän med och umgåtts med en hel del.
Samtalet med henne gav mig både glädje, för att jag fick höra om glada minnen, och sorg då samtalet rev upp en del minnen.
Jag såg ju mamma som en sådan ensam kvinna och att då få höra om tider då hon hade haft roligt med vänner var både jobbigt och lättande på en gång.

I samband med att jag hade tillgång till mammas mailkonto så passade jag på att samla på mig några mailadresser till personer vars namn jag faktiskt kände igen, personer hon pratat om. Så dessa samlar jag nu kraft och mod att författa ett mail till.
Även om de inte umgicks vid tiden för mammas död så känns det som att de har rätt att veta vad som hänt.
Eller ska man bara låta saken bero.....?

Dottern har haft svårt att komma in i det tajta tjejgäng som finns på hennes avdelning på förskolan och det har varit ett av problemen med att hon inte trivts alls.
Därför blev jag så väldigt glad för hennes skull när jag nu i veckan fann en inbjudan till ett 4-års kalas hos ett av barnen som hon redan första veckan uttryckte positiva tankar om.
Hoppas att det blir ett roligt kalas där hon kanske har chansen att lära känna några barn på ett annat sätt än på förskolan.

Jag har en så glad känsla i kroppen, en förväntan, inför det här kalaset så jag tror att jag nästan är mer förväntansfull än dottern.

Det är så skönt också att föräldrarna till det här barnet verkligen har skrivit på inbjudan att det bara är under en viss 2 timmars period som kalaset pågår.
Kalas kan bli så väldigt långa och utdragna när det bara specificeras en starttid.

Hur går det till på kalas som era barn går på?
När vi hade dotterns 3-års kalas så var det några av föräldrarna (vi bjöd aaaalldeles för många barn...) som faktiskt lämnade barnen på kalaset och gick hem för att sedan börja droppa in vid tiden som kalaset skulle vara slut.
Det fungerade ju men vi blev lite ställda då vi själva tyckte att barnen var alldeles för små, 2-5 år, för att lämnas på det sättet.
När är det normalt att lämna barnen på kalasen, om inte de inbjudande specifierat speciellt att fika finns för föräldrarna (en indikation för att man vill att föräldrarna ska stanna skulle jag tycka)?

Det skulle vara intressant att höra era åsikter och erfarenheter eftersom jag vet att mina läsare har barn i alla möjliga åldrar.

Dottern fyllde 3 år. Några av de barn som var bjudna.

Nu när vi har en uteplats utanför vår bostad så vill vi såklart lysa upp den lite i höst och vintermörkret. Vi har kikat runt lite i olika större butiker men ibland är utbudet för stort eller så är det svårt att informera sig om vad det är för sorts lampor, elåtgång osv.
Det största problemet är dock hur den ska se ut....

I och med ett uppdrag från Blogvertiser så fick jag tips om en butik med ledlampor och där hittade jag förutom ett stort utbud av alla möjliga sorters lampor, strålkastare, spotlights osv, även utelampor.
Så nu har jag suttit och tittat på deras alla utelampor och längtat ordentligt efter att faktiskt införskaffa den där fasadlampan som vi vill ha. Ja, mina fantasier har till och med snurrat vidare i funderingar på att, istället för fasadlampa, köpa markspotlights och fälla in dem i altangolvet eller vid kanten altanen....Fast nu hyr vi ju faktiskt bostaden och hyresvärden kanske inte är så förtjust i att man börjar såga i altanen...

Vad tycker ni? En "klassisk" eller en lite mer "spejsad"?

Att inte köpa LED är att blunda för ett koncept som gynnar alla.
Miljövänligt minskar den energiförbrukningen med 90% jämfört med en vanlig traditionell glödlampa men bibehåller samma ljusstyrka om inte bättre.
Oftast är kostnaden för en ledlampa intjänad efter mindre än 1 år och under resterande livslängd sparar du tusentals kronor i energikostnader.

Med jämn mellanrum får jag hem ett paket med 8 st. tamponger från Tampons for free och jag tycker om att tipsa er läsare om det för jag tycker själv att det ibland kan kännas dyrt med alla mensskydd man behöver köpa som kvinna. Vad är då bättre än att få en del av det gratis.
Man anmäler sig bara på länken här ovan och så börjar de komma.

De är gratis då företaget samarbetar med andra företag som vill göra reklam på askarna, skicka med en folder och ibland ge oss mottagare rabatter.

Denna gång innehåller asken och foldrarna information som jag gärna tipsar extra om! HPV-vaccinet.

Livmoderhalscancer är den tredje vanligaste cancerrelaterade dödsorsaken bland unga kvinnor i Sverige

Ni vet det där som vi går och gör hos gynekologen med jämna mellanrum, alltid lika "jobbigt" men ett absolut måste enligt mig. Cellprovet.
Varje gång tänker man tanken "tänk om de hittar något den här gången" och sedan andas man ut när man får resultatet.

Tänk om man kunde vaccinera sig mot HPV-viruset (Humant Papillomvirus)?
Det kan man ju faktiskt och det är inte försent bara för att man redan har börjat ha sex. Fram till 27 års ålder ingår det dessutom i högkostnadsskyddet!

Läs mer på HPV-vaccin.se

Igår var det föräldramöte på det nya dagiset och maken föreslog att jag efteråt skulle passa på att prata med dotterns ansvarsfröken och den förskoleansvariga om att hon inte trivs på dagis.
Även om vi har ställt barnen i kö för att byta dagis så känns det väldigt viktigt att förskolan gör något för att öka hennes trivsel under tiden hon är kvar.
Det vet man ju hur det är med förskoleköerna....de kan i värsta fall vara längre än de 3 månader som lagen säger att den max får vara.

Nåja, efter föräldramötet pratade jag med de två och de hade inte uppfattat att det var så illa men dotterns ansvarsfröken sa i alla fall att hon märkt att det tog väldigt lång tid för dottern att komma till skott med att klä på sig och sådant när de skulle gå ut på morgonen och att hon lätt blev ledsen.

De ska nu under 2 veckor göra en "punktinsats" för att öka dotterns trivsel genom att de kommer vara inne mer (det brukar de tydligen vara nu när det börjar bli kallare, vinter) och att de ska tänka på att integrera dotterns intressen och kreativitet i den dagliga verksamheten på fler sätt än de gjort förut.
Klippa, klistra, måla, pärlplattor, halsband, lera m.m m.m......
Samt att de skall försöka hjälpa henne in i barngruppen genom att främja att hon umgås med barnen i mindre grupper så att de får en chans att lära känna henne.
Vi kom också överens om att både positiva och negativa saker som händer under dagarna skall rapporteras till oss föräldrar genom samtal eller lappar på hyllan. Så att vi kan prata med dottern om hennes dagar.

Efter de här två veckorna så skall vi prata igenom allt igen och se om det blivit någon skillnad. Men som sagt, vi har ställt dem i kö för byte och det skal nog till rena mirakel om vi inte skall byta sen när vi får möjlighet.
Barnens trivsel är nummer 1 och bara en sådan sak som att dottern faktiskt inte alls verkar vara den typen av barn som vill vara ute hela dagarna gör att vi känner att denna förskolas inriktning är fel för våra barn.

Jag är helt känslomässigt slut efter gårdagen. Först var morgonen ett stort kaos, just för att dottern inte alls vill vara på dagis, och sedan en lång dag med huvudvärk på kursen som jag går på. Sedan föräldramötet och samtalet om dotterns väl och ve.

Ibland samlas allt på samma gång men jag tar djupa andetag och vi kämpar vidare så klart.