Ibland hör man en sång som går rätt in i hjärtat. Man tar till sig musiken och texten och gör den till sin egen.
Man tänker på specifika saker när man hör den.
Idag har jag lyssnat på Chris Medinas "What are words" ett antal gånger....sen jag sett videon är låten än mer underbar.....

Jag tänker på alla mina barn när jag hör den och tänker mig texten bara en liiten aning annorlunda.

Cuz what kind of mum would I be if I was to leave when they need me most
I'm forever keeping my angel close...

Är det några som vill ha Spotify som fortfarande inte har det undrar jag? Det känns som om antingen har man eller så är man inte intresserad av just den musiktjänsten.

Jag älskar iallafall Spotify och hade reklamvarianten länge men bytte upp mig förra året (och började betala) när jag skaffade min iPhone.
Helt plötsligt slog det mig nu att jag faktiskt har ca 20 invites kvar att dela ut.

Är du intresserad av en invite så släng in en kommentar, glöm inte email.

Inte det? Gör det tycker jag.
Filmen presenteras som en sci-fi/thriller och hade inte just Bradley Cooper varit med så hade jag kanske hoppat över den filmen eftersom min erfarenhet av kombinationen sci-fi och thriller inte är så god.

Nu gav jag filmen en chans och gillade den verkligen!

Om det fanns ett piller som fick dig att bli allt du hade velat bli, fick dig att nå din fulla potential – skulle du ta det? Författarwannabeen Eddie, med ordentlig skrivkramp, springer på en man ur sitt förflutna och faller för en frestelse han inte trodde var möjlig. Snart tar Eddie för sig av livet, når framgång och når längre än vad han någonsin trodde var möjligt för en loser.
Är detta att fuska? En skuggsida visar sig och snart befinner sig Eddie i större fara än vad till och med hans plötsligt övermänskliga tankekraft förmår rädda honom ur ...

Spännande, oväntade vändningar som inte fick mig att bli förvirrad utan verkligen drog historien framåt och ett slut som faktiskt var oväntat.

När man somnar innan sonen under läggningen, sisådär 19:30, så är det lätt hänt att man vaknar strax innan 5 och förblir vaken.
Maken som höll på att göra sig i ordning för att ge sig iväg kom in och satte sig på sängkanten så vi pratade lite, om något oväntat och obehagligt han upplevde utanför sitt arbete dagen innan, beundrade barnen (som vanligt när de sover haha) och sedan gav jag upp och gick upp.
Att få stå i köket och konversera med sin make i lugn och ro kändes nästan lyxigt....om det inte varit så tidigt.
Plötsligt hör vi små fötter som tassar sig fram till köket och in trippar vår söta, nyvakna dotter med håret på ända och små, små ögon kisande mot ljuset.

Jag vill titta på "bompa" på pappas dator, i soffan, i "varfvarsrumme"!

Ok, tänkte jag. Få henne i liggande läge igen så kommer hon somna om eftersom det är så väldigt tidigt.
Jag förberedde dator, puffade till en mysig kudde och bredde över ett täcke.
En halvtimme senare hade hon fortfarande inte somnat och inte låtit mig slumra i soffan bredvid henne heller eftersom det alltid finns såååå mycket att prata om när man är 3 år.

Då, fortfarande alldeles för tidigt, vaknar lillebror.
Och så var dagen igång. 3 timmar innan lämning på dagis....

Möter upp Skrotmamman med familj efter dagishämtning och går till lekparken.
Skönt väder, barnen glada.

Lekparken är fullsmockad med föräldrar och barn och det går livat till.
Så börjar det dugga lite och vi vuxna i sällskapet flyttar in oss och vagnarna under några träd och låter barnen fortsätta leka.

Det börjar sedan regna ännu lite mer så vi drar upp dragkedjorna på våra barns jackor, drar upp deras huvor och låter barnen fortsätta leka.

Det är då vi märker det.

Parken är totalt tömd på barn och vuxna sånär som på oss 5 vuxna med våra respektive barn.
Är regnet farligt? Har barnen mindre roligt i parken när det regnar?
Varför går man ut vid risk för regn om man inte kan låta barnen fortsätta leka?

Jag menar, det fanns ju en hel dunge för oss regnskygga föräldrar att hänga i.

Det som rubriken beskriver, det är jag det!
När personen jag träffade på arbetsförmedlingen skrev det och läste det högt kändes det riktigt bra måste jag säga.

Inskolningen är över och därmed är även föräldraledigheten verkligen över. Sista dagen var igår så idag står jag till arbetslivets förfogande.
Detta innebar att jag idag var förbi arbetsförmedlingen en sväng för att aktivera min inskrivning (skrev ju in mig redan när mitt förra arbete avslutades innan sonen föddes).
Det är ju ett måste att skriva in sig på första dagen man är arbetslös, varken före eller efter. Före får man inte och blir man sen med att skriva in sig så blir man lätt av med chansen till a-kasseersättning.

Så nu har jag sett till så a-kassan får information om att jag nu tänker utnyttja alla mina inbetalade pengar skulle man kunna säga.
Är faktiskt inte obekväm alls med att eventuellt få lite pengar från a-kassan. Det är ju detta jag betalat in till dem för under många, många år.

Men mest av allt så önskar jag såklart att jag snart har en härlig arbetsplats att gå till (om jag nu inte kommer in på en av de där reservplatserna jag skrev om igår).

Jag är mitt i, den visserligen inte så långa, boken om "Pojken i randig pyjamas" som handlar om två unga pojkar som möts på varsin sida av koncentrationslägrets höga stängsel.
När jag på morgonen upptäcker en märkning på min dotters arm drogs mina tankar genast till bokens story.

Min dotter har haft premiär som "inlämnad" på IKEAs lekhörna för barn. De får då en stämpel med ett nummer på armen för att hålla reda på vem just detta barn hör till och hon är så stolt över sin märkning.
För henne är denna märkning ett minne från en rolig tid där hon varit med om lite av ett äventyr och träffat nya "vänner".
I skenet av boken jag läser känner jag mig sorgsen över de barn som idag, som vuxna, inte är stolta över sin märkning på samma sätt.
Där handlar det nog mer om en påminnelse över att de överlevt det vidriga som de utsatts för.