Dottern vägrar berätta hur det gick till men plötsligt är de där båda två.
Som den trotsmadam hon är, som vill bestämma allt, så blev hon rasande när sonen inte ville vara kvar där i längre.
Jag som hade hoppats på att de skulle råka somna och ge oss lite lugn, ro och tystnad....tji fick jag.

Det var härligt att sitta hela familjen vid frukostbordet i morse. Det händer faktiskt inte speciellt ofta då antingen jag eller maken passar på att ta sovmorgon på helgerna varvid den andre äter frukost med barnen (tar jag förgivet iallafall för det gör jag haha).

Vid frukosten pratade jag och dottern om godis och då konstaterade hon att man iallafall inte kan äta godis idag för det är ju inte lördag.....
.....igår konstaterade hon lika säkert att man inte kunde äta godis då egentligen eftersom det var fredag.
Tur att hon inte lärt sig följden på veckodagarna riktigt än :-)

Fredagsmys kunde iallafall jag och maken ägna oss åt igår.
(Hua vad jag ogillar det ordet...)

Film, chips, dip och dricka = Fredagsmys.

En riktigt perfekt pannkaka!

Sov till nästan 9 idag vilket var otroligt skönt med tanke på att det tar på krafterna att börja på ett nytt arbete.
Det är nya rutiner som man måste försöka fundera ut här hemma, att plötsligt börja ta sig till och från jobbet varje morgon (jo, det är lite stressande såhär i början av någon anledning), sonen som sovit ganska dåligt på nätterna den här veckan och så lägger man på det en dotter som är i en ordentlig trotsålder...ja, då blir man lätt lite trött.

Någon gång i natt vaknade sonen och ville inte somna om, han fick komma till mig i stora sängen men började härja och sparka på sin syster som också hamnat bredvid mig så till slut tog maken sonen och lade sig med honom i vardagsrummet.
Fast jag fick höra sedan på morgonen att sonen varit vaken flera timmar och att maken inte kunnat sova när sonen väl somnade. Sonen låg dock och sov när jag och dottern trillade ut i vardagsrummet vid 9.
Det slutade han med ganska snabbt kan man säga.....

Efter lite morgonstrul fram och tillbaka så for maken iväg till jobbet. Jodå, han skulle väl också kunna vara ledig idag men är man forskare, har deadlines och vill få undan saker så man kan vara ledig på helgen så får man helt enkelt avstå från att vara ledig, det är ju ändå fredag.

Försökte stjäla mig en stund med den nyligen påbörjade boken "Hungerelden" men jag harvade mig igenom 2 sidor och insåg att barnen inte tänkte låta mig stjäla den där stunden i fred, tji fick jag. Men så fort jag lade ifrån mig boken så lämnade de mig i soffan och började leka med annat. Hmm!

Idag var jag i valet och kvalet om jag skulle börja på en av de böcker jag hade hemma eller om jag skulle kasta mig in i en bokhandel på vägen hem från jobbet. Jag läste nämligen ut boken "Vecka 36" av Sofie Sarenbrant igår och vill, vill, vill läsa uppföljaren NU.

När jag kom hem från jobbet så hade det kommit 2 böcker från Pocketklubben och jag väntar en bok från Pocketcirkeln som jag är med i på Facebook. Tillsammans med de böcker jag redan har i högen som väntar på mig så blir det ju ett par böcker så jag inser att jag nog får avvakta med att köpa "I stället för dig" tills jag har minskat pockethögen en aning iallafall. Den finns ju dessutom inte i pocket än så jag får ge mig till tåls helt enkelt.

Ni börjar ana att jag gillade "Vecka 36" va?

Först försvinner en höggravid kvinna. Polisen och pressen snurrar runt sig själva och kvinnans man för att lösa försvinnandet så som de tror att det gått till. Ledtrådar går dem förbi och allt får plötsligt en underlig twist.
Spännande och otäck!

Första morgonen som jag lämnar barnen på dagis kl. 7 och med andan i halsen hastar iväg till tunnelbanan så går det inga tunnelbanor.
Det måste ha "inträffat" precis i samband med att jag kom till stationen eftersom det inte var alltför mycket folk på stationen och inga personer på busshållplatsen jag passerade på vägen till tåget. Den hållplats som ersättningsbussarna också går ifrån.

När jag kom tillbaka till busshållplatsen för att vänta på ersättningsbuss så berättar chauffören på en ordinarie buss att det kommer komma ersättningsbussar men att det lär dröja eftersom ordern om detta precis gått ut.
Ja, inte tänkte jag stå där och frysa så jag ordnade mig en taxi och lyckades ta mig till en station som i vanliga fall bara tar en kvart att resa till med tunnelbanan (taxikvitto är inskickat till SL).
Idag tog det mig 40 minuter eftersom jag fick gå där fram och tillbaka för att få information, ta mig till taxihållplatsen och så vidare. Väl där jag kunde jag ta en buss till jobbet. En buss som även den var försenad ca 10 minuter.

När jag väl satt på bussen mot jobbet så hör jag en passagerare fråga busschauffören om han vet vad som orsakat strömavbrottet och chauffören svarar:

Nej, jag har ingen aning. Det finns ju ingen snö och inga löv så jag undrar vad de kommer skylla på idag.

Ger inte det ett litet sken av hopplöshet när även personalen i företaget SL har funderingar i dessa banor?

Senare visade det sig att det inte bara var i tunnelbanan som det var strömlöst utan i stora områden (över 23000 elkunder utan ström var en siffra jag hörde), fast jag anade det redan då jag och taxichauffören diskuterade det märkliga i att åka igenom helt mörklagda stadsdelar på väg till min busstation.

Sonen tog, som vanligt senaste tiden, en halv evighet på sig att komma till ro igår kväll. Så till slut började jag lyssna på ett program från Sveriges Radio i iPhonen. Det var ett program om retorik, specifikt barns förmåga till retorik. Hur försöker man få som man vill som litet barn?Dotterns mantra, förutom idag faktiskt, är "Vill inte!" eller "Kan inte!" och någon direkt diskussion blir det aldrig för om man försöker få henne att lyssna på någon form av argument överhuvudtaget så skriker hon bara.
Den härliga trotsåldern!

Sonen somnade ganska omgående när min uppmärksamhet fångades av programmet och jag tänkte på hur spännande det ska bli när han börjar prata lite mer. När man kan sitta och lyssna på hur syskonen pratar med varandra och hur de med gemensamma krafter försöker intyga mig om det ena eller det andra.

Tack Apan för tipset om programmet. Jag önskar att det hade varit längre!