Under somrarna som liten (3-15 år) så var jag i Hälsingland (Gnarp) och härjade.
Varje år när jag kom tillbaka blev jag skrattad åt eftersom det tog ungefär 1-2 veckor för mig att återgå till Stockholmskan från det härliga "gnaspmålet".

Än i dag kan jag då och då få kommentarer som "Vart kommer du ifrån?" eller "Vad är det för dialekt man hör när du talar?" eller "Hur länge har du bott i Stockholm?".
För att inte tala om att jag, när jag talar med någon med "norrländsk" dialekt, helt obemärkt glider in och talar mer och mer hälsingemål.

Jag skäms som en hund varje gång och försöker rätta till dialekten till det ursprungliga stockholmska och hoppas att personen jag pratat med inte märkt något. Har till och med bett om ursäkt och fått förklara hur det kom sig att den stockholmska person de började tala med plötsligt övergått till någon med helt annan dialekt.
Det har känts som om de måste tro att jag försöker driva med dem på något vis.

Nu är det så att det absolut inte är någon som tagit illa vid sig och för det mesta har de helt enkelt inte märkt något. Alternativt trott att jag är "inflyttad stockholmare" som glider in i sin rätta dialekt när jag talar med "likasinnade".

Vill ni lyssna lite på min favoritdialekt (jo egentligen kan det kanske klassas som flera olika dialekter/dialektvarianter) så kan ni gå in på den länkade sidan och även klicka er vidare till andra dialekter.

Nej, inte den här natten heller....

Skrotmammans make Skrotpappan har då och då annonserat dagens middag på sin Facebookstatus.
Vid gårdagens menystatus så frågade jag fräckt om man inte kunde "få menyn i förväg så man kan "råka" komma förbi vid middagstid..." och det tyckte han självklart att det gick och undrade hur många han skulle duka för.
Idag skrev han endast pannbiff och jag svarade med en fråga om det var med stekt lök och skysås och fick då via sms från Skrotmamman veta att det var kokt potatis, egengjord pannbiff, champinjonsås, stekt lök och som tillbehör en eldig kalamatasallad.

Och så fick vi en officiell inbjudan. Till och med dottern satte frivilligt på sig kläder igen och halvsprang hela vägen till familjen Skrot. (Lilla damen vars vanligaste uttryck när vi är ute och går att hon just inte "kan gå"...)

Det var såå gott och kändes en aning lyxigt att mitt i veckan få sätta sig till bords hos goda vänner och äta gott och umgås.

Den eldiga kalamatasalladen skulle jag be om receptet på tänkte jag direkt när jag smakade den men glömde senare bort det.
Om det nu inte skulle råka vara en familjehemlighet eller så, hoppas jag att jag ska kunna dela med mig av receptet framöver.
Och förhoppningsvis äta den ett flertal gånger framöver.

Vilka karlar vi har jag och mina vänner Linda och Skrotmamman som lagar så god mat!!
(Lindas make lagade födelsedagsmiddagen jag var på nyligen)

Lyx!

Ja,ja,ja! Jag VET att det är minst 2 månader kvar innan våren är här. För ärligt talat, ni som säger att mars är en vårmånad. Brukar ni verkligen tycka det då när snön vräker ner i mitten på mars?

Men idag när jag kliver ut i solskenet mer död än levande, då är det solen, barmarkens försök till erövring och tanken att "Februari är en bro till våren" som håller mig på fötter.

Jag hittade det underbara citatet på en blogg (var? och var det igår?) och den meningen fick mig att hitta någon form av styrka här inom mig.

Sonen har blivit otroligt mammig sen han lärde sig krypa och upptäcka saker på egen hand och sover otroligt dåligt, typ inte alls, på nätterna.

Precis som det ska vara, det vet jag men det blir inte lättare för det...

Men nu passar det minsann :-)




via iPhone

Sonen!

Han verkar inte riktigt förstå att han bara är 7 månader och 2 veckor.
Detta är vad han sysslar med. Hela tiden!
Och så kan han få för sig att han kan stå utan att hålla i sig.
Det kan han ju också, hmm. I två sekunder ungefär.

Men han är någorlunda bra på att vända sig från till exempel dotterns lilla fotölj till bordet och ta tag där istället.

Hur ska detta sluta?! Och varför redan!?

I lördags skulle vi iväg och stooorhandla var det meningen.
När vi svängde in på parkeringsplatsen vid den utvalda mataffären så insåg vi att det var lönehelg och att vi inte hade någon lust, what so ever, att trängas bland 7 miljoner bilar på parkeringen eller 40 miljoner handlande medmänniskor inne i affären så vi svängde ut från parkeringen lika fort och åkte och åt indiskt istället.
Ett mycket bättre val av sysselsättning enligt oss en lördag runt lunchtid.

Så föreslog maken då att han skulle komma hem tidigare på måndagen så att vi kunde åka då istället.
Det blev dock lite stressigt på hans laboratorium pga en akut patientgrej så han kom inte hem förrän typ 22.30 istället för vid lunch, så som man kan förstå var det inte läge att åka och handla.

Detta ledde till att vi istället valde att lämna dottern på dagis som vanligt i morse och sedan bege oss iväg med inköpslistan i högsta hugg.
Nu skulle här handlas i ro för alla andra som handlar.

Sonen fick sig en flaska mat i bilen på väg till affären så han sov gott under hela trippen (ända tills vi kom hem igen och en stund till!).

Det var som vi trodde väldigt lugnt och skönt och nästintill folktomt i affären strax efter 9 på morgonen MEN
jag hade inte riktigt räknat med att maken skulle ooosa av "skynda, skynda" :-)
Så jag föll in i rutinen "springa hit och dit", "tar du det så tar jag det" och i slutet hoppade vi över lite saker som inte kändes akuta och skyndade hem igen.

Jag erbjöd mig att plocka upp varorna när vi kom hem och han tog sin ryggsäck och begav sig till arbetet i en hast.

Så mycket för lugn och skön storhandling.
Och snablar vad dyrt det är att storhandla!

Såg filmen Shelter igår.
En thriller/skräck, mer lagd åt övernaturlig thriller som var riktigt bra.