Och så jag då
About Me
- Martina
- Stockholm, Sweden
- Vill du veta mer allmänt om mig så kika gärna under "Här är jag"-fliken. Välkommen hit!
Arkiv
- mars 2015 (6)
- januari 2015 (2)
- november 2014 (11)
- oktober 2014 (8)
- september 2014 (2)
- augusti 2014 (2)
- juli 2014 (5)
- juni 2014 (1)
- maj 2014 (8)
- april 2014 (21)
- mars 2014 (12)
- februari 2014 (19)
- januari 2014 (24)
- december 2013 (13)
- november 2013 (18)
- oktober 2013 (23)
- september 2013 (25)
- augusti 2013 (7)
- juli 2013 (9)
- juni 2013 (10)
- maj 2013 (7)
- april 2013 (25)
- mars 2013 (6)
- februari 2013 (11)
- januari 2013 (14)
- december 2012 (11)
- november 2012 (15)
- oktober 2012 (36)
- september 2012 (32)
- augusti 2012 (35)
- juli 2012 (25)
- juni 2012 (21)
- maj 2012 (22)
- april 2012 (11)
- mars 2012 (32)
- februari 2012 (36)
- januari 2012 (52)
- december 2011 (73)
- november 2011 (87)
- oktober 2011 (106)
- september 2011 (78)
- augusti 2011 (54)
- juli 2011 (82)
- juni 2011 (62)
- maj 2011 (79)
- april 2011 (74)
- mars 2011 (88)
- februari 2011 (56)
- januari 2011 (76)
- december 2010 (89)
- november 2010 (116)
- oktober 2010 (114)
- september 2010 (34)
Yppats
Barnen
Tankar
Glädje
Maken
Sömn
Sjuk
Produkt
Gnäll
Bloggar
Shoppa
Mat
Dagis
9-5
Barnamun
Vänner
Släkten
Humor
Utveckling
Lekar
Hushållsarbete
Kärlek
Humör
Väder
Motion
Recension
TV
Tävlingar
Träning
Fest
Facebook
Sjukhus
Bok
Engagemang
30 dagar
Event
Film
Resa
Vinst
Dagens
Willvin
Baka
Musik
Öppna Förskolan
Boet
Debatt
Utseende
Bonusen
Alkohol
Vagn
Ängeln
Mamma
Citat
Läst
Vinnare
Restaurang
Bilen
Vikt
Pengar
Spot and Tell
Dator
USA
Politik
Smartson
Flaska
Buzzador
Post
Allergi
BVC
EFIT
Skola
Gästinlägg
Säljes
Allt är mitt så fråga först!. Använder Blogger.
tisdag 3 december 2013
Om vissa i familjen haft något av en olycksdag...?
22:33 |
Redigera inlägg
Jotack!
Vid dagishämtningen idag fick vi veta att dottern slagit i kanten på ögonbrynsbenet (heter det så?) på en hyllkant när hon lekte och hade gråtit jääääättemycket.
Där syns sedan en svullnad och man anar att det kommer bli ganska blått där under de närmaste dagarna.
När vi sedan är hemma och jag precis ska ta och byta om för att gå på veckans träning med min personliga tränare så hör jag en ljudlig duns och så hinner det bli knäpptyst i 2 sekunder innan dottern vrålar och jag rusar in i vardagsrummet.
Då har hon fallit baklänges ner från fotpallen som hon satt på framför tv:n och slagit i sidan av huvudet och ena axelområdet.
Jag rusar fram och skall lyfta upp henne men hon rycker till och gråter högre. När jag försöker röra hennes axel så protesterar hon vilt och axeln ser ut att vara i en konstig vinkel så jag är övertygad om att den gått ur led och gastar efter maken som är ute på uteplatsen.
Han försökte undersöka dottern men får knappast röra henne han heller och han säger att vi måste åka in till sjukhuset.
Funderar i halv panik vart jag lagt min telefon för att jag känner att jag behöver ringa PT-Karin och avboka kvällens träning.
Då ser jag att dottern rör lite på armen så vi tänker att kanske är den inte ur led iallafall.
Efter mycket tröstande och försök att få henne att röra armen så börjar det gå bättre och till slut konstaterar vi att den inte är ur led utan bara har fått sig en rejäl smäll.
Suck, vad de kan få en att bli orolig de små liven!
Maken säger därefter att jag kan gå och träna iallafall och vi bestämmer att han ringer om det verkar bli värre. Detta eftersom dottern nu rört mer på armen, lyft den lite, använt handen till att hålla saker osv.
När jag kom hem efter det sköna träningspasset så sov barnen och maken meddelade att det inte var någon fara med armen så då kunde jag andas ut till slut.
Om sonen sedan ramlade ur sängen?
Japp!
Jag hörde det och förstod vad det var som hände så jag rusade dit och tänkte "NEJ, inget mer nu!" men när jag kom in i rummet höll han redan på att kravla sig upp i sängen igen - i sömnen.... så det var nog ingen fara.
Vid dagishämtningen idag fick vi veta att dottern slagit i kanten på ögonbrynsbenet (heter det så?) på en hyllkant när hon lekte och hade gråtit jääääättemycket.
Där syns sedan en svullnad och man anar att det kommer bli ganska blått där under de närmaste dagarna.
När vi sedan är hemma och jag precis ska ta och byta om för att gå på veckans träning med min personliga tränare så hör jag en ljudlig duns och så hinner det bli knäpptyst i 2 sekunder innan dottern vrålar och jag rusar in i vardagsrummet.
Då har hon fallit baklänges ner från fotpallen som hon satt på framför tv:n och slagit i sidan av huvudet och ena axelområdet.
Jag rusar fram och skall lyfta upp henne men hon rycker till och gråter högre. När jag försöker röra hennes axel så protesterar hon vilt och axeln ser ut att vara i en konstig vinkel så jag är övertygad om att den gått ur led och gastar efter maken som är ute på uteplatsen.
Han försökte undersöka dottern men får knappast röra henne han heller och han säger att vi måste åka in till sjukhuset.
Funderar i halv panik vart jag lagt min telefon för att jag känner att jag behöver ringa PT-Karin och avboka kvällens träning.
Då ser jag att dottern rör lite på armen så vi tänker att kanske är den inte ur led iallafall.
Efter mycket tröstande och försök att få henne att röra armen så börjar det gå bättre och till slut konstaterar vi att den inte är ur led utan bara har fått sig en rejäl smäll.
Suck, vad de kan få en att bli orolig de små liven!
Maken säger därefter att jag kan gå och träna iallafall och vi bestämmer att han ringer om det verkar bli värre. Detta eftersom dottern nu rört mer på armen, lyft den lite, använt handen till att hålla saker osv.
När jag kom hem efter det sköna träningspasset så sov barnen och maken meddelade att det inte var någon fara med armen så då kunde jag andas ut till slut.
Om sonen sedan ramlade ur sängen?
Japp!
Jag hörde det och förstod vad det var som hände så jag rusade dit och tänkte "NEJ, inget mer nu!" men när jag kom in i rummet höll han redan på att kravla sig upp i sängen igen - i sömnen.... så det var nog ingen fara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentarer:
Men jisses vilken dag, hoppas allt gick bra. Själv har jag fem barn och en av de är riktigt "klantig" om man kan säga så. Hon lyckas alltid gör sig illa, allt från att gå rakt in i ett lyktstolpe till att ramla och slå ögonbrynet mot fönsterbrädan. Men så är det med dem små liven :)