Och så jag då
söndag 24 november 2013
Följande scenario utspelade sig:
20:11
Vi har varit och shoppat lite, ätit, haft det bra och ska bege oss hemåt.
Dottern protesterar, hon vill INTE åka hem.
När vi svänger runt hörnet vid busstorget så ser jag att bussen står inne och alla verkar ha klivit på så jag hojtar till barnen att rusa till bussen så vi slipper vänta på nästa i kylan.
Dottern börjar springa, jag börjar springa...efter någon meter vänder jag mig om och kollar så att sonen hänger med varpå jag ser att han står kvar vid hörnet. Det hade jag inte väntat mig eftersom det var dottern som inte ville hem.
Jag tvärvänder, springer tillbaka och grabbar tag under armarna på honom, hystar upp honom i famnen och börjar springa mot bussen igen.
Då sätter han igång och sparka mig mot knäna med all kraft så jag tappar balansen totalt! Försöker få stopp på mig själv men känner att jag är på väg framåt och neråt. För att inte hamna ovanpå sonen när vi ofrånkomligen ramlar så släpper jag ner honom och försöker häva mig över honom för att ramla förbi honom så att säga.
Det är då jag känner det, när han ligger där på marken....att jag kliver honom rakt på ena benet!
Jag rasar i backen, precis bredvid en man och kvinna som står där, och känner djup ångest direkt då jag är övertygad om att jag med all säkerhet har trampat av honom benet, minst.
Upp far jag, har plockat upp honom på två millisekunder och satt ner honom på en bänk.
Han säger det med lugn röst och reagerar inte alls med smärta när jag sticker upp handen genom overallens ben för att kontrollera benet. Jag böjer och klämmer men han säger att det inte gör ont alls.
Vilken enorm lättnad!!
Tror ni det var NÅGON av alla de som stod i närheten som reagerade alls? Var det någon som kom fram och frågade hur det gick?
Jo, en! Busschauffören! Som stod kvar med bussen och väntade på oss.
Dottern protesterar, hon vill INTE åka hem.
När vi svänger runt hörnet vid busstorget så ser jag att bussen står inne och alla verkar ha klivit på så jag hojtar till barnen att rusa till bussen så vi slipper vänta på nästa i kylan.
Dottern börjar springa, jag börjar springa...efter någon meter vänder jag mig om och kollar så att sonen hänger med varpå jag ser att han står kvar vid hörnet. Det hade jag inte väntat mig eftersom det var dottern som inte ville hem.
Jag tvärvänder, springer tillbaka och grabbar tag under armarna på honom, hystar upp honom i famnen och börjar springa mot bussen igen.
Då sätter han igång och sparka mig mot knäna med all kraft så jag tappar balansen totalt! Försöker få stopp på mig själv men känner att jag är på väg framåt och neråt. För att inte hamna ovanpå sonen när vi ofrånkomligen ramlar så släpper jag ner honom och försöker häva mig över honom för att ramla förbi honom så att säga.
Det är då jag känner det, när han ligger där på marken....att jag kliver honom rakt på ena benet!
Jag rasar i backen, precis bredvid en man och kvinna som står där, och känner djup ångest direkt då jag är övertygad om att jag med all säkerhet har trampat av honom benet, minst.
Upp far jag, har plockat upp honom på två millisekunder och satt ner honom på en bänk.
Du klev på mig mamma.
Han säger det med lugn röst och reagerar inte alls med smärta när jag sticker upp handen genom overallens ben för att kontrollera benet. Jag böjer och klämmer men han säger att det inte gör ont alls.
Vilken enorm lättnad!!
Tror ni det var NÅGON av alla de som stod i närheten som reagerade alls? Var det någon som kom fram och frågade hur det gick?
Jo, en! Busschauffören! Som stod kvar med bussen och väntade på oss.
Skönt att det gick bra det där.
Etiketter:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du vet att du bara måste...
11 kommentarer:
Usch vad läskigt!!!! Skönt att det gick bra!
Och surt med alla som inte bryr sig!
Åh vilken tur att det gick bra! Jag ramlade med min Wilmer i trappen i augusti, jag bröt en tå som fortfranade gör ont men jag lyckads på något sätt vrida undan honom, men vilken puls man får och ångest INNAN man vet att allt har gått bra! Och du, det är helt otroligt det här med oss i detta landet, att vi inte kan fråga hur det går när man uppenbarligen SER att det kunde ha gått illa liksom.. SUCK...
SV: Jag åkte iväg och tränade BodyPump och tog inte ut mig, men blev svettig liksom och jag mådde riktigt bra efteråt :) Och gladare och jag hade nästan glömt att det var jag som gick upp TIDIGT imorse ;) TACK för din kommentar :)
oj, det var läskigt bara att läsa om händelsen! Skönt det gick bra iallafall :) Men ja, det är så typiskt folk att inte hjälpa till eller ens fråga om man vill ha hjälp. Fattar inte vad det är för fel på människor?!
Sv: Haha . eller hur!
Var fantastiskt att åka limmo. Kändes dock märkligt när folk stod och väntade sig någon känd person och så kliver vi ut :)
Men jag tyckte helt klart det var värt att fixa limmo så vi värdar fick det lite extra lyx efter allt arbete.
Kram
sv:hahaha ja tänk om dom blivit ett par som vuxna haha vad lustigt! :)
Usch, vilken tur att det gick bra. Förstår paniken du kände innan du visste det. Ha en fin dag. Kram Annika
Vad hemskt att ingen bryr sig när något sånt där händer :( det är ju faktiskt läskigt. Tur iaf att busschauffören gjorde det och han väntade med bussen <3 Kram vännen
Vad läskigt men trevlig busschaufför i alla fall.
SV: TACK! Idag känner jag mig dock inte alls helt kry ;) Men det var värt det - IGÅR :)
Sverige i ett nötskal! Gå med Gud och stilla vandra - sköt dig själv och skit i andra!
Helt otroligt att folk inte bryr sig det minsta! Gott att slutet i alla fall blev bra!
Det var jag som blev anonym av någon anledning! SORRY!