Jag är mitt i, den visserligen inte så långa, boken om "Pojken i randig pyjamas" som handlar om två unga pojkar som möts på varsin sida av koncentrationslägrets höga stängsel.
När jag på morgonen upptäcker en märkning på min dotters arm drogs mina tankar genast till bokens story.

Min dotter har haft premiär som "inlämnad" på IKEAs lekhörna för barn. De får då en stämpel med ett nummer på armen för att hålla reda på vem just detta barn hör till och hon är så stolt över sin märkning.
För henne är denna märkning ett minne från en rolig tid där hon varit med om lite av ett äventyr och träffat nya "vänner".
I skenet av boken jag läser känner jag mig sorgsen över de barn som idag, som vuxna, inte är stolta över sin märkning på samma sätt.
Där handlar det nog mer om en påminnelse över att de överlevt det vidriga som de utsatts för.