Ibland är inte livet vad man vill och ibland tror man att något äntligen håller på att lugna ner sig.
Man slappnar av och vet att snart återgår livet till den vanliga lunken igen. Slut på kroppslig oro.
Ena dagen positiva besked angående min egen biopsi.

Andra dagen inte alls positiva besked angående min mammas provtagningar och röntgenturer...

Så nu låter man nästa dag komma, man tar djupa andetag.
Man tackar nära vänner för underbart stöd, jag tackar maken för den där speciella känslan i hans röst när jag ringde honom på hans tjänsteresa för att "gråta mot hans axel"....
och så går man vidare i livet.....