På söndag, den 4 december, tar "Apan" emot ytterligare bidrag till sin insamling #ejfa (En jul för alla). Har du underkläder eller hygienartiklar mm att skänka till de hemlösa på Södermalm i Stockholm så får du gärna lämna detta till henne mellan klockan 16-16.30 på Medborgarplatsen, T-baneuppgång Björns trädgård.

Kan du inte då så rekommenderar jag dig att höra av dig till "Apan" via hennes blogg.
Hennes deadline för överlämning är 12 december.

Läs det jag tidigare skrivit om #ejfa.
Här och Här.

Veckan innan 1 december råder en viss desperation i vissa bloggar. Julkalendern måste inköpas...men ska det vara en med choklad, vingummin eller ska man göra en själv med presenter för varje dag hela vägen till julafton?

Sedan infaller den första dagen i julemånaden och det visas bilder på barn som yrvakna sitter med sina kalendrar i sängen och förväntansfullt öppnar dagens lucka - och stoppar i sig en godis....innan frukost....en vanlig dag i veckan....I 24 DAGAR!

Det kryper i mig.

Presentkalendrar känns ungefär en promille bättre än godiskalendrarna.
Först hör man om stressen i att köpa hem alla dessa små presenter som skall slås in till kalendern (som om inte själv julklappsstressen är stor nog för en del) och sedan inser man att det inte är så små presenter en del barn får utan legobyggsatser, DVD-filmer och leksaker och jag undrar bara...

Vad får de barnen i julklapp sedan?
Uppskattar de julafton lika mycket som de barn som längtar efter just den dagen för att få se vad de får av det de önskar sig?
Och framförallt, hur argumenterar man för "lördagsgodis" resten av året när man gett sina barn godis varje dag under nästan en månad?

Nytt samtal från en rekryterare idag. Det samtalet förvånade mig mycket då jag sökte jobbet ca 1,5 timme innan han ringde! Ska man anse sig som attraktiv till tjänsten, att de är desperata eller att det helt enkelt är först (med rätt CV) till kvarn som får mala?

Intervju både måndag och tisdag nästa vecka.... Det blir 3 intervjuer på under en vecka.
Vågar man börja hoppas på att jag börjar jobba den 2 januari som alla andra efter julledigheterna?

Livet känns lite lättare nu när jag fått lite distans från gårdagens sorgliga besked, lite roliga besked från rekryteraren och hämta-från-dagis-kaoset som lagt sig.
(Allvarligt! Är det någon som kan tänka sig att ta över det här trötthetstrotset som verkar ha bosatt sig i vår dotter? Du kan få det alldeles gratis men dottern behåller vi.)

Nu blir det mat!

....Vi står, barnen och jag, samlade runt handfatet för tandborstning. Sonens tänder är borstade men han står ändå och fnular med sin älskade tandborste (han skulle kunna borsta tänderna dygnet runt) och jag har precis avslutat dotterns tandborstning och hon sköljer själv av sin mun.
Då vänder hon upp sitt blöta ansikte mot mig ler stort och pekar på sina tänder....

-"Jag har mjölktänder mamma! När jag går i skolan så får jag nya tänder." 

-"Ja, precis. Då tappar du mjölktänderna och får vuxentänder." 

-"Men du har kolatänder mamma."   

-"Vad menar du?"  

-"För jag dricker mjölk och du dricker coca-cola!"

 Touché!

Dagen har varit bra med en intervju som gick riktigt bra, snälla barn som var på bra humör när de hämtades på dagis och början till en bra kväll.
Sedan fick jag samtalet som man inte vill ha.
Min mamma ringde och berättade att hon suttit och läst i lokaltidningen och hittat en dödsannons.
Min mormors.

Men vänta nu, tänker ni kanske. Mormors....
Ser din mamma sin mammas dödsannons i tidningen? Visste hon inte?
Nej, hon visste inte. Eftersom den person jag kallar mormor inte är min mammas mamma. Hon var min morfars "nya fru", Margarida, som han träffade genom min ena moster.
Margarida var mamma till sagda mosters dåvarande fästman. Blev det tillräckligt krångligt det här nu?

Min biologiska mormor gick bort när min mamma var mycket ung och jag tror nog att hon aldrig sett Margarida som någon form av mamma alls utan som just "pappas nya fru".
När morfar gick bort för många år sedan så gled mormor ifrån oss. Hon hade sin syster, sin son och deras familjer så det gick som det gick.

Nu hade vi inte haft någon kontakt med henne alls på många år.
Därför blev det lite av en chock vilket hårt slag det blev på känslocentret när jag fick veta att hon inte finns längre. Tungt i sinnet.`
Jag stod där efter samtalet och skulle steka pannkakor, med tårarna droppandes från kinderna.
Dottern kom då fram till mig, lade en hand på mitt ben och såg bekrymrat på mig....

-"Varför gråter du mamma?"
-"Jag fick veta att min mormor har dött."
-"Men mamma, du kan få låna min mormor....eller pappas men hon är väldigt gammal!"

Barnen på dagis, maken på väg till flygplatsen för en ny tjänsteresa och jag ska iväg på en intervju.
Jag borde plocka ihop papper som de eventuellt kommer efterfråga under intervjun, borde borsta mina tänder, plocka fram rätt kläder och ta mig en dusch.
Så varför sitter jag här då?

För att förgylla erat liv ett par sekunder hade jag tänkt.

Det gick väl sådär, eller vad tycker du?