Fortfarande ingen ljusning på sonens feberfront.
Något bättre gick soveriet i natt med hjälp av alvedon/ipren och pyjamaslöst.

Maken lade sig att sova vid 22-tiden och jag tog första svängen....som liksom blev hela natten....
Först vid 6-tiden väckte jag maken och sa att nu är klockan nästan 6 så jag tror han behöver en flaska och så rabblade jag alla "livsuppehållande åtgärder" jag utfört under natten så han skulle vara up to speed.

Och så vände jag mig om och somnade om.

Nu vaknade vi för en timme sedan: jag, sonen och såklart dottern (som har någon underlig "mamma-har-gått-upp-för-gott"-radar) och så började dagen.
Nååågot mer utvilad inbillar jag mig men jag gissar att det kommer slå tillbaka snart.

Och maken han sover.

Ja! Senaste dagarnas lilla försök till motion har gett resultat.
Att jogga med pulka i oplogad snö, den extra promenad som dotterns tillfälliga dagis ger och att ta sig dit och hem två gånger om dagen på dessa (till större delen) oplogade trottoarer... det var en bra start på min hälsosamma kamp mot några kilo för mycket.

Minus 1 kilo visade vågen i morse !
Glad.

Det fanns ingen ork för någon blogg i går. Det fanns inte mycket ork för någonting.
Och idag?
Nej, ingen sömn i natt heller!
När sonen efter en lång vaka valde att lägga av en stor laddning chokladpudding i blöjan så passade jag efter bytet på att ge honom lite febernedsättande.
Den hann lagom börja verka så började sonen skrika och rulla runt och ha sig. Till slut satt vi 2 timmar senare i vardagsrummet med maken och försökte vyssja.
Till slut lugnade sonen ner sig och jag försökte smita in i sovrummet igen för att sova lite. Det tyckte inte sonen (kanske inte maken heller) var någon bra ide för sonen började direkt gråta så övergivet fast han satt där i sin pappas famn.

Mammagris.

Så nu för lite mer än en timme sedan när klockan började vibrera för att meddela sitt "haha nu får du inte försöka sova längre!" så kändes det liksom normalt. Normalt att kliva upp i en dimma, med stela leder och snurrande huvud.
För det måste ju anses normalt när övervägande mornar varit så senaste 2,5 åren...eller?
När övergår det onormala i normalitet?

Skulle haft stegräknaren på mig idag.. 20 min promenad till dagis, i snö, med vagn. Ett barn i vagnen och en på ståbrädan som sinkar farten som ett glömt ankare...Tungt!
Och sen den långa omvägen hem för att få lite motion.

En timme efter avgång hemifrån stapplade jag in genom dörren här hemma igen...Med genomfrusna lår och svettig nacke...

Häromdagen joggade jag ju med dottern i pulkan efter mig och nu detta.
Jag har ju egentligen ingen ork att röra mig iom att sonen inte sover på nätterna.

I natt hade han dessutom upp-och-ner-feber. Tyckte han hade feber på kvällen innan han somnade men termometern sa nej.
När han vaknade någon timme senare så tyckte jag han var lite varmare och gav honom en flaska och så fick han ligga bredvid mig så jag skulle märka om han blev sämre. Efter ett tag kändes han svalare och blev lugnare och somnade om.
För att efter en timme ungefär, vakna igen. Rosslande, hostande och jättevarm.

Jag gick upp för att hämta termometern och konstaterade att han hade hög feber. Skällde lite på dottern som bråkade med honom där han låg i min famn och blev gosad med (en släng av avundsjukan förstås).
Maken kom in, fullt påklädd (han hade väl gett upp för han var på väg till jobbet) och så tog han sonen en sväng ut i vardagsrummet för att natta om honom.

Och så fortsatte det till morgonen.

Hallå John Blund! Glöm inte bort min adress bara för att jag inte använt mig av dina tjänster på ett tag. Ok?!

Idag mitt upp i sonens lunch ringde telefonen och fast det var ett nummer jag inte kände igen valde jag att svara trots att jag var en aning upptagen, just för att dottern går på ett annat dagis nu under jul/nyår och jag inte har en aning vilket nummer de har.
Ja, jag vet..orutin...

Döm om min glada förvåning när det var en gammal arbetskamrat som ringde.
Vi jobbade nära tillsammans under 4 år och splittrades i samband med förr förlagsavdelningen vi drev inom Försäkringskassans informationsavdelning flyttades till Arvidsjaur. Dit vi inte var intresserade av att flytta!

Hon är 62 år nu och vi har inte setts på nästan 3 år och då bara kort, bland en massa andra på en återträff med andra tidigare arbetskamrater från intresseorganisationen vi arbetade på innan vi hamnade på Försäkringskassan.
Men ändå kändes det verkligen som en riktigt nära gammal vän som ringde!
Oj, vad jag saknat henne, var min första reaktion.

Eftersom vi efter sonens matstund skulle iväg för att hämta dottern så blev det ett alldeles för kort samtal och vi bestämdes för att höras snart igen för att bestämma träff.
Och den här gången är det inte tomt prat så som det kan vara när man träffar en gammal bekant och säger att man ska ses och fika någon gång.

Åh vad jag ser fram emot det!!

Utan någon tydligare presentation... Helt underbara!

Om det skulle vara så att ni inte redan röstat på någon mycket bättre blogg så kan du ju slösa en röst på mig tycker jag :-)

Sök på Och så gick ytterligare en dag, så hittar du mig, typ sist haha

http://apps.facebook.com/blogoftheyear/?blogoftheyear_ref=569583088