Fortfarande ingen ljusning på sonens feberfront.
Något bättre gick soveriet i natt med hjälp av alvedon/ipren och pyjamaslöst.

Maken lade sig att sova vid 22-tiden och jag tog första svängen....som liksom blev hela natten....
Först vid 6-tiden väckte jag maken och sa att nu är klockan nästan 6 så jag tror han behöver en flaska och så rabblade jag alla "livsuppehållande åtgärder" jag utfört under natten så han skulle vara up to speed.

Och så vände jag mig om och somnade om.

Nu vaknade vi för en timme sedan: jag, sonen och såklart dottern (som har någon underlig "mamma-har-gått-upp-för-gott"-radar) och så började dagen.
Nååågot mer utvilad inbillar jag mig men jag gissar att det kommer slå tillbaka snart.

Och maken han sover.