Var ute med kollegorna igår och hade så fasligt roligt så det blev en aning senare än jag tänkt.
Somnade väl vid halv 3 och väcktes igen kl 5:30. Därefter blev det mest gos och lite slummer till kl. 8:30 eller så då jag klev upp.

Efter en lugn morgon, med aningens träningsvärk efter att ha dansat i princip nonstop i 2,5-3 timmar igår, så började jag göra mig i ordning för dagens festligheter: Bloggmingel 2012!

Det ska bli så kul att träffa alla man lärt känna i bloggosfären igen, Anna, Sandra, Madelein, Julia, Sofie, Johanna, Fnulan mfl mfl!

Inte ett ljud har jag sagt idag på jobbet! Jag har verkligen vilat min röst efter att den i princip försvann igår och knappt existerade alls i morse.
Det har verkligen varit sjukt jobbigt att hålla tyst. Jag gillar att prata!
Vilka kommentarer man kommer på när alla sitter och fikar på jobbet till exempel....Man kan ju inte gärna skriva ner dem och skicka runt blocket för då har ju redan sekunden då den kommentaren hade varit rolig att fälla, försvunnit för länge sedan. Suck!

Det var mycket "...eller vad säger du Martina?" och "...hur skulle du gjort Martina?" eller "....kan du berätta hur man gör Martina?" idag. Retstickorna (aka kollegorna) hade roligt på min bekostnad kan man lugnt säga. Men jag tyckte det var rätt roligt jag med så det bjuder jag på.

Jag hoppas verkligen att jag fått tillbaka lite av rösten i morgon eftermiddag/kväll för då skall jag och kollegorna ut och fira av två av de konsulter som jobbat hos oss i nästan ett år.
Lite öl, lite middag, lite bowling och kanske lite mer alkohol är vad som väntar.
Det är ett så roligt gäng så jag ser verkligen fram emot morgondagen.

Förresten, visst luktade det lite väl mycket daggmask ute i morse....VÅR!

Jag blev lite, lite hes i går kväll men anade väl aldrig att jag skulle ha förlorat rösten helt lagom till gryningen!

Inget ont i halsen alls har jag men senaste dagarna har jag varit väldigt törstig på kvällarna så jag funderat på om det var något som var fel. Nu har jag inte fått svaret på det utan ytterligare ett symtom istället.

Stundtals kan jag inte få ut något ljud alls och då jag inte har ont så glömmer jag bort mellan gångerna som jag behöver prata att jag faktiskt inte har någon röst och blir lika förvånad varje gång.

Ni ska inte tro att jag vilar rösten för det.
Nej då, istället åkte jag in mot stan och lunchade med min syster och svåger. Då brukar vi inte låta maten tysta mun precis.

Skönt blir det väl för ungarna sen. De kan ju låtsas som om de faktiskt inte hör vad mamma säger när hon tjatar!


- On the go.

Det blev inte många timmars sömn i natt.
Tiden drog iväg igår så klockan var över tolv innan jag gick och lade mig och somnade snabbt.
Men sen.....så var det en viss lite herre som inte kunde sova.

Han skulle upp ur spjälsängen och sedan ner i den igen och så upp osv...osv...osv...
Jag tror klockan var halv 5 innan han somnade om i min famn och sov vidare.
Inte så effektivt när min klocka ringer 5.45.

Idag skall jag till juristen för att påbörja mammas bouppteckning.
Papper ska skrivas, fonder skall säljas, skatt skall betalas, ja allt sådant som behövs för att avsluta en människas liv. Det tar ju liksom inte slut iom döden direkt.
Men vi har koll känns det som.
Jag och min systers man satt och gick igenom alla papper igen igår och beslutade vem som gör vad så det enda som spökar är väl egentligen det arvsskifte efter min ena moster som inte var 100% klart då den sista deklarationen dök upp med en mysig liten kvarskatt på....

Nåja, allt löser sig i sinom tid. Jag har inte bråttom.

Jag har gått hela dagen och funderat på varför i hela fridens namn jag har träningsvärk på baksidan av låren och ont i svanken.

Så plötsligt slog det mig alldeles nyss.
Jag hjälpte dottern att städa hennes kaosartat röriga rum igår. Genom att sitta på huk och resa mig och sjunka ner igen ett otal gånger för att plocka upp allt dottern och sonen vräkt ut över golvet.

Ska jag se detta som något bra? Vardagsmotion.
Eller ska jag egentligen hålla tyst om detta och skämmas lite över att jag får träningsvärk över en sådan sak?
Dags att hitta tillbaka till gymmet igen tror jag minsann!


- On the go.

Jag är nominerad i omröstningarna som sker inför årets Mammablogg-Gala.
Ofantlig skulle min glädje vara om du kunde kika lite på kategorierna och rösta på mig i de kategorier du tycker passar.
Du hittar mig ganska långt ner på listan, "www.ytterligare.blogspot.com" står det.

När jag nu ändå ber er rösta så skulle det även glädja mig om en liten röst kunde läggas på min vän Sandra i tävlingen om Bloggbussen. Det skulle vara så härligt om hon och hennes ena dotter kunde få chansen att åka på världens resa tillsammans!
Hennes blogg heter "Ett liv vid havet" och det är även den man röstar på via denna länk:
http://bloggbussen.bloggportalen.se/toplist

Tack på förhand!!

Efter en paus på lite mer än 2 veckor så börjar jag känna att jag kanske orkar skriva igen.

Min mamma är död.
Vi fann henne på skärtorsdagen, min man och jag, och den dagen var verkligen en dag som fått mig att fundera på ödet/slumpen.

Jag var på väg hem från jobbet en timme tidigare än tänkt då jag hela tiden efter lunch kände en aning av stress över att bara vilja gå hem. Varför kände jag så?
Till slut hade jag rivit av allt som skulle göras och gjort en to do-lista inför tisdagen för resten och så begav jag mig hemåt.
Plötsligt ringer mobilen när jag sitter på bussen och det visar sig vara en av de sköterskor som brukade träffa min mamma när hon hade sina cellgiftstider.
Hon berättade att mamma inte dykt upp och att hon aldrig hade missat någon tid innan. Sköterskan fick heller inte tag i mamma på telefon.

Här kommer "slump" nr 2, när sköterskan ringer lämnar bussen precis stationen innan den station där min mamma bor så jag kunde snabbt hoppa av och rusa ner till mammas lägenhet.
Medans jag skyndar mig dit ringer jag min syster och hör efter om hon hört något från mamma. I förhoppning över att hon skulle säga att mamma satt i deras kök eller så.....
Hon hade dock inte pratat med henne sedan måndagen.

Jag hade inga nycklar med mig men jag ringde och bankade på hennes dörr och ropade att jag skulle åka och hämta nycklar. Innanför dörren tyckte jag mig höra att tv:n var på.....

Beställde en taxi som kom snabbt och påväg hemåt ringer jag min svägerska som ("slump" 3) faktiskt inte jobbade just den dagen och genast kastade sig i sin bil för att åka och hämta upp mina barn som befann sig på dagis.
Pratar en sväng med min systers man igen och när jag lägger på så får jag ett sms från min make som befinner sig på en tjänsteresa i USA. Trodde jag iallafall, för när jag genast ringer upp honom så visar det sig att han av någon anledning ("slump" 4) fått för sig att betala 3500:- och byta sin biljett så han kunde åka hem en dag tidigare!
Han var alltså redan hemma i vår lägenhet och gick genast för att hämta barnen. Men han bad ändå sin syster att komma för att ta hand om dem medan han och jag tog nycklarna till mammas lägenhet och åkte tillbaka.

På väg dit ringde vi polisen då maken sa att man bör göra det i situationer som denna, då man inte vet "vad man hittar"....
Polisen bad oss vänta utanför men om det tog alltför lång tid för patrullen att komma till platsen kunde vi gå in i lägenheten om vi kände att vi behövde. Vi väntade ett kort tag och jag kunde inte sluta tänka att mamma hade halkat i badkaret eller ramlat och gjort illa sig, som hon hade gjort förut, så maken sa att han kunde gå upp och se efter.

Det kändes som en evighet....
Sen kom han ner med tårar i ögonen....
Känslan jag kände då var verkligen känslan av att stå på randen till den djupaste avgrund, jag grät och skrek rakt ut. Trodde jag skulle ramla ihop flera gånger på vägen tillbaka till bilen där jag kunde sätta mig.
Ett otroligt illamående kom över mig men jag hulkade bara utan att kunna kräkas.

Jag "visste" ju att mamma skulle dö, jag hade egentligen förstått att hon inte skulle klara kampen mot lungcancern men hoppet är ju det sista som dör. Och inte trodde jag att det skulle gå så fort.
Men det var definitivt det bästa sättet för mamma. Hennes hjärta gav upp och hon fick somna in i sitt eget hem utan att ha legat som ett kolli på något vårdhem eller hospice, med smärta trots mediciner.

Polisen kom till slut men det får bli ett annat inlägg om jag orkar skriva om det.

Tack för att du "lyssnat"! Det kändes faktiskt "skönt" att få skriva av sig det här!