Nu har tjejerna bakom Fabmamas äntligen släppt årets datum för Fabmamas bloggevent!
Den 21 september är det dags och i år har jag planer på att åka iväg och träffa en massa andra bloggande mammor som bor utspridda i landet.

Förra året var jag inte med och det ångrade jag när jag hörde, läste om och såg bilder från helgen.

Någon mer som tänkt åka?

Varit förkyld hela veckan och natten till igår fick jag erkänna mig besegrad när jag för hundraelfte gången vaknade av min hosta.
Spelade ingen roll om jag halvsatt när jag sov, hostan dök upp ändå.

Så igår var jag hemma och halvsov hela dagen. Dels på grund av att jag var trött, dels på grund av den NyQuil som jag "drack" för att minska hostan.
Jag vet inte om jag tyckte NyQuil var så bra egentligen. Jag blev extremt torr i hals och näsa (så snuvan försvann ju iallafall) men det tog ju bara bort slemhostan och lämnade mig med en jobbig torrhosta istället.

Idag ska jag också vara hemma och ta det lugnt, ja under hela helgen förstås, så hoppas jag att jag är på banan igen på måndag. Annars lär jag börja klättra på väggarna. Gillar INTE att bara vara hemma!
Enda glädjen med att vara hemma själv, dagtid, är att man kan se lite film. När man hela tiden somnar och upptäcker att man missat halva filmen tar det såklart bort största delen av den glädjen.

Gnällspiken har talat.
Host, host på er och ha en bra fredag!

Jag fick nyss sådan lust att krama om tre helt okända män!

Dessa tre män var även okända för varandra men tog ställning och stannade till för att se till att ingenting hände den kvinna med barnvagn vars man/kille började skälla högljutt och aggressivt mot henne mitt på t-baneperrongen.

Självklart vet jag inte bakgrunden men att skrika en person rakt i ansiktet medan man hotfullt står med ansiktet 20 cm ifrån den andres ansikte känns aldrig ok.

Det lät, på det han skrek, som om det han var arg på var att de klivit av t-banan och hamnat fel på något vis.
Kanske hade hon föreslagit den felaktiga änden på t-banetåget eller kanske hade de klivit av på fel station. Kanske var det inte hennes fel alls?

Men dessa tre män då, vad gjorde de?
Först stod de på avstånd och tittade, som för att se vad som pågick. Sedan, när kvinnan försökte gå ifrån den hotfulle mannen (hon såg skräckslagen ut) så tittade männen på varandra och placerade sig mellan den hotfulle och kvinnan varpå en av dem sade lugnt:

Vi anser inte att det är rätt att du beter dig såhär!

Den hotfulle mannen stod sedan bara där och tittade på männen som stått upp för kvinnan.
Vid denna stund stängdes dörrarna på mitt tåg, som jag klivit på medan detta pågick, så jag vet inte vad som hände sedan men jag kan väl hoppas att den arga mannen fick sig en tankeställare och lyckades lugna ner sig när han märkte att andra personer inte tyckte att han agerade rätt....

Jo jag vet, förmodligen är detta ett återkommande tema för detta par och mannen kommer förmodligen inte ändra sitt sätt att bete sig. Men just denna gång fick kvinnan känna att hon hade någon (män) på sin sida.
Och kanske, kanske var det just denna händelsen som fick livet att ta en annan (positiv) vändning för någon av de inblandade.

Jag vet att jag iallafall blev stolt över dessa modiga medmänniskor som sade ifrån. Det är det sannerligen inte alla som gör, inte ens i allvarligare situationer än denna.

Hur skulle du reagera? Skulle du våga reagera i en hotfull situation?

Vilken natt! Dottern började drömma mardrömmar strax efter att jag hade somnat in för natten och när det inte gick att lugna henne så valde jag att lägga henne bredvid mig i stora sängen istället. I hopp om att min närhet skulle lugna henne.

Trots detta så fortsatte mardrömmarna då och då genom natten så när det var dags att kliva upp så var jag säker på att hon skulle vara seg, trött och svår att få upp.

Istället så var det en glad tjej som vaknade och morgonen flöt på bra. Tills vi kom till förskolan och jag absolut inte fick gå förrän jag och hon hade berättat för fröken om natten och drömmarna....
Eftersom jag förstod att hon behövde prata av sig så gav jag henne den tiden trots att jag själv kände mig stressad.


När jag sedan kom ut från dagis och märkte att solen gjorde sitt allra bästa för att jaga bort den jobbiga natten så kändes det faktiskt skönt att få stå en stund i solskenet medan jag väntade på bussen.

Godmorgon!

Kom iväg till gymmet igår kväll trots att det satt långt inne. Hade inte haft något emot att gå och lägga mig istället om man säger så.

Efter den vanliga kvartslånga uppvärmningen på cykeln så körde jag igenom kroppen och valde sedan att koncentrera mig på benen/rumpan.
Ja, det straffar sig idag (eller vad man ska kalla det) för det gör ont.
Mest bak på låren och i rumpan, så jag hoppas innerligt att jag inte tappar något som jag sedan behöver böja mig ner och ta upp.
Det blir en härlig syn det...

Jag är dock väldigt nöjd över att jag faktiskt gick till gymmet igår. Det som övertygade mig (min inre dialog var lång och invecklad) var tanken på att om jag verkligen kommer iväg så kommer det vara lättare att komma iväg nästa gång som jag känner motståndet.
Är det logiskt?

Undrar hur dagen blir?
Nåja, det finns hiss på jobbet..

....ifall inte nån sätter fart"...
Det var vad grannen kom ut och refererade för mig när jag som bäst på att avsluta dagens hårda arbete på uteplatsen.

Jag tröttnade helt enkelt på snömassorna som vägrade smälta bort utan täckte hela vår uteplats...