Sonen protesterar alltid när man säger att han blivit så stor eller att han är "mammas stora kille".

Jag är liten!

När jag hittar honom i soffan så här så är jag böjd att hålla med honom. Han är nog min lilla kille fortfarande.

Och den där "Ninis" måste jag smyga in i tvättmaskinen någon dag, väldigt snart. Innan hen klättrar in där själv i ren protest

Allvarligt!
Är det någon som vet vart John Blund har gömt sitt sömngruslager någonstans?! Det verkar behövas ett ton för att dottern ska somna.

Just nu ligger hon och planerar morgondagens frisyr....

Så var julgranen äntligen färdig. Den är full av det som vi hade i granen när jag var liten eftersom jag tog tillvara på de lådor med julsaker som mamma hade.
Det var väldigt emotionellt att öppna framförallt den ena lådan som även innehöll juldekorationer som jag själv gjort som liten....

Barnen var så glada över att få hjälpa till att hänga upp sakerna.
De började till och med gladeligen hjälpa till att plocka upp alla leksaker som de dragit ner så att granen skulle få plats. Det måste ju ha varit första gången de städat efter sig med glädje haha.

Trött och sliten efter gårdagens julfest på jobbet.
Kom hem vid halv tolv visserligen och barnen sov snällt hela natten men jag vet inte hur jag tänkte när jag lovade dottern att hon skulle få börja på dagis redan klockan 7 idag...?!

Är man den som skall lämna på dagis dagen efter att man varit på julfest så borde man ju ha vett att ordna sig så mycket sovmorgon som möjligt.
Så fungerar tydligen inte jag.

På väg till jobbet iallafall med värk i fötterna som minsann fick dansa en massa i alldeles för höga klackar igår.
Men kul hade jag!

När jag kliver ut i vardagsrummet efter att ha ordnat till middagens pannkakskaos så utbrister dottern argt:

- Mamma! Han står mitt i vägen framför tvn!
- Ojdå, men är det inte det man ska ha lillebröder till?
- Nääää...?
- Vad har man dem till då?
- Man pratar med dem och leker med dem! Och går ut med dem! ........Och kärlekar med honom.

Säger hon med en öm blick mot sin bror som i samma sekund skriker "Neeej!" och rusar åt andra hållet.

Tidigare under dagen så tog jag det okloka beslutet att lyssna på mina barn och låta dem vara ute och leka medans jag skottade utanför på framsidan.
Oklokt, då jag egentligen tänkt att vi skulle ta en promenad till centrum för att handla ägg och mjölk först.

Istället hade de lekt järnet medans jag skottat musten ur mig och SEDAN tog vi promenaden till centrum. Det säger sig själv att vi alla 3 var lagom trötta och detta visade sig såklart särskilt på vägen tillbaka då jag bar på kassen med det sköra innehållet och hade 2 barn som skrek och gormade åt varandra, puttades och var allmänt dumma mot varandra bara för att de båda ville hålla mig i den enda lediga hand som jag hade.

Jag försökte desperat dela upp promenadens kvarvarande del i olika delar då de skulle få turas om att hålla den lediga handen men det blev inte mycket bättre det.
När jag då utbrister att ingen av dem får hålla min hand för jag har bara en och kan de inte samsas så behåller jag den själv så svarar min snabbtänkta dotter:

Jag önskar du var en bläckfisk mamma! Du har för lite händer! 

Sådärja, 4:de inskolningen på 2 år är snart till ända.
Ja, det är den 4:de inskolningen då vi skolade in dottern 2010, sonen 2011 och sedan flyttade vi och fick skola in båda barnen på "helt fel förskola".
Nu har barnen skolats in på den nya förskolan som känns som ett otroligt lyft!

Här bryr de sig om dottern och har verkligen förståelse för att dottern inte har mått bra under de 2 månaderna på förra förskolan och därmed behöver extra omtanke under en period för att känna sig trygg.

Sonen däremot, som faktiskt hade en pedagog på förra förskolan som var bra, har haft en lätt inskolning denna veckan och har redan gått torsdagen själv, 9-15, och ska gå själv idag med.
Han har en mer öppen och social personlighet och verkar vara ett barn som har lättare att acceptera och förstå förändringar.
Vi vet ju dock att han bara är 2,5 år så vi är lyhörda och pratar mycket med honom så vi ska kunna snappa upp om det skulle vara något.

Igår kväll, efter hans första dag utan förälder på förskolan, så hade han så mycket att berätta om så han pratade ända in i sömnen.
Vad ett mammahjärta kan klappa hårt av kärlek när man känner att ens barn mår bra trots allt strul och alla förändringar som skett sista tiden!

Nästa vecka är det vanligt vardagsliv som gäller igen så jag hoppas att det ska gå bra för dottern. Jag har dock lite flextimmar att ta av så vi fixar och trixar så de inte ska behöva gå alla timmar utan får börja lite senare och så hämtar jag dem lite tidigare.

Håll tummarna för att allt skall flyta bra för dottern från och med nu.

Små saker kan ibland utvecklas sig till rena "livskriser" hos barnen har man märkt som småbarnsmamma.

För en timme sedan utvecklade sig följande:
Barnen vaknade och därmed vi vuxna också så jag tar in sonen på toaletten så han skall få kissa vilket han gör och sedan hoppar han ner och gräver fram vågen.

Jag vill stå på den här och väga mig mamma!

Han ställer sig på vågen och den uppvisar stadiga 16 kilo. 1 kilo upp under hösten, bra så tänkte jag och skulle ställa undan vågen igen men då ville dottern också väga sig.
Hon ställer sig på vågen och med glädje i rösten säger hon:

Jag kommer väga mer än honom.

Men! När vågen stannar på 15 kilo och jag konstaterar (utan värdering i rösten) att hon väger exakt 1 kilo mindre än sin lillebror så brakar det lös....

Hon blev superarg över att väga "så lite" och det satte sedan ribban för den närmsta halvtimmens humör. Ilska!
Allt var fel, jag var dum och så vidare.

Och allt jag kan tänka är:

Tjejer och vikt går inte ihop på något vis...