Och så jag då

Och så jag då

About Me

Martina
Stockholm, Sweden
Vill du veta mer allmänt om mig så kika gärna under "Här är jag"-fliken. Välkommen hit!
Visa hela min profil
Allt är mitt så fråga först!. Drivs av Blogger.
lördagen den 21:e april 2012

Sorgen efter en moder.

Efter en paus på lite mer än 2 veckor så börjar jag känna att jag kanske orkar skriva igen.

Min mamma är död.
Vi fann henne på skärtorsdagen, min man och jag, och den dagen var verkligen en dag som fått mig att fundera på ödet/slumpen.

Jag var på väg hem från jobbet en timme tidigare än tänkt då jag hela tiden efter lunch kände en aning av stress över att bara vilja gå hem. Varför kände jag så?
Till slut hade jag rivit av allt som skulle göras och gjort en to do-lista inför tisdagen för resten och så begav jag mig hemåt.
Plötsligt ringer mobilen när jag sitter på bussen och det visar sig vara en av de sköterskor som brukade träffa min mamma när hon hade sina cellgiftstider.
Hon berättade att mamma inte dykt upp och att hon aldrig hade missat någon tid innan. Sköterskan fick heller inte tag i mamma på telefon.

Här kommer "slump" nr 2, när sköterskan ringer lämnar bussen precis stationen innan den station där min mamma bor så jag kunde snabbt hoppa av och rusa ner till mammas lägenhet.
Medans jag skyndar mig dit ringer jag min syster och hör efter om hon hört något från mamma. I förhoppning över att hon skulle säga att mamma satt i deras kök eller så.....
Hon hade dock inte pratat med henne sedan måndagen.

Jag hade inga nycklar med mig men jag ringde och bankade på hennes dörr och ropade att jag skulle åka och hämta nycklar. Innanför dörren tyckte jag mig höra att tv:n var på.....

Beställde en taxi som kom snabbt och påväg hemåt ringer jag min svägerska som ("slump" 3) faktiskt inte jobbade just den dagen och genast kastade sig i sin bil för att åka och hämta upp mina barn som befann sig på dagis.
Pratar en sväng med min systers man igen och när jag lägger på så får jag ett sms från min make som befinner sig på en tjänsteresa i USA. Trodde jag iallafall, för när jag genast ringer upp honom så visar det sig att han av någon anledning ("slump" 4) fått för sig att betala 3500:- och byta sin biljett så han kunde åka hem en dag tidigare!
Han var alltså redan hemma i vår lägenhet och gick genast för att hämta barnen. Men han bad ändå sin syster att komma för att ta hand om dem medan han och jag tog nycklarna till mammas lägenhet och åkte tillbaka.

På väg dit ringde vi polisen då maken sa att man bör göra det i situationer som denna, då man inte vet "vad man hittar"....
Polisen bad oss vänta utanför men om det tog alltför lång tid för patrullen att komma till platsen kunde vi gå in i lägenheten om vi kände att vi behövde. Vi väntade ett kort tag och jag kunde inte sluta tänka att mamma hade halkat i badkaret eller ramlat och gjort illa sig, som hon hade gjort förut, så maken sa att han kunde gå upp och se efter.

Det kändes som en evighet....
Sen kom han ner med tårar i ögonen....
Känslan jag kände då var verkligen känslan av att stå på randen till den djupaste avgrund, jag grät och skrek rakt ut. Trodde jag skulle ramla ihop flera gånger på vägen tillbaka till bilen där jag kunde sätta mig.
Ett otroligt illamående kom över mig men jag hulkade bara utan att kunna kräkas.

Jag "visste" ju att mamma skulle dö, jag hade egentligen förstått att hon inte skulle klara kampen mot lungcancern men hoppet är ju det sista som dör. Och inte trodde jag att det skulle gå så fort.
Men det var definitivt det bästa sättet för mamma. Hennes hjärta gav upp och hon fick somna in i sitt eget hem utan att ha legat som ett kolli på något vårdhem eller hospice, med smärta trots mediciner.

Polisen kom till slut men det får bli ett annat inlägg om jag orkar skriva om det.

Tack för att du "lyssnat"! Det kändes faktiskt "skönt" att få skriva av sig det här!

19 kommentarer:

Marie-Louise sa...

Men vännen, ja vad ska man skriva egentligen, allt känns så platt och intetsägande. Jag beklagar sorgen (det är allt jag kommer på att skriva just nu). Ta hand om dig ordentligt. Kram fina vännen

Sune...the girl sa...

Tänker på dig gumman! Men som du skrev, det var det bästa även om det säkert skulle känts bättre för er att ha varit närvarande in i det sista. Kramar om! <3

Linda w L2K sa...

<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Maria sa...

Kram på dig vännen! :(

camilla sa...

Ny läsare och finner inga ord..
Förutom en stor stor kram

Trillingnöten sa...

Herregud! Jag gråter faktiskt. Vad fruktansvärt hemskt!! Verkligen. Jag är ledsen att detta är hänt och är ändå glad att hon fick en fridfull sista tid...Jag tänker på er!

Skrotmamman skrotar vidare sa...

Mina tankar är med dig <3

Annki Berg sa...

åh gumman!!!
Vad ska man säga/skriva.....vet vad du går igenom.... förlorade min far för 9 år sen ....

Kram till dej!! <3 <3 <3

Annah sa...

Skickar en stor kram, sitter här med tårar i ögonen och kan bara föreställa mig känslan av att förlora sin mamma.

<3

we will never walk alone sa...

Första gången jag kikar in här men sitter med tårar i ögonen.
Fy vilket fruktansvärt sätt för dig att få reda på att din mamma har gått bort, men ändå tur i oturen att din man kom hem och var hos dig.
Skickar alla styrkekramar till dig och din familj! <3

Julia sa...

Åh vännen så ledsamt :(
Jag har inte varit på fb något speciellt på ganska länge nu så jag har missat att din mamma gått bort.

Skickar massor av kramar till dig och din familj <3

Mirakelmorsan sa...

Självklart har du helt rätt i att din mamma fick dö på det bästa sätt hon kunde, men det tar ju inte bort din saknad. Var stark och omge dig med människor du älskar. Styrkekramar.

Maya sa...

En stor varm kram till dig från mig, jag har förlorat båda mina föräldrar till sjukdomar och vet hur jobbigt det är!
Var rädda om er!
/Maya

LILITH - Mamma med Borderline sa...

En stor kram och många tankar till dig.

Linda aka Javamorsan sa...

Nu sitter jag äntligen vid en dator..
Har läst innan och jag har tänkt så mkt på dig vännen!!!

Du skriver så fint och med sån känsla. Jag har tårar i ögonen och önskar jag kunde komma och ge dig en stor bamse kram! Får skicka en via webben tills vi ses igen..

Massa kramar till dig goa goa du!!!

Linda aka Javamorsan sa...

Nu sitter jag äntligen vid en dator..
Har läst innan och jag har tänkt så mkt på dig vännen!!!

Du skriver så fint och med sån känsla. Jag har tårar i ögonen och önskar jag kunde komma och ge dig en stor bamse kram! Får skicka en via webben tills vi ses igen..

Massa kramar till dig goa goa du!!!

Alfva sa...

Usch så tårögd man blev av din upplevelse, din berättelse och dina minnen. Och jag hoppas verkligen att du får lite tröst i att hon faktiskt slapp lida på slutet. Men den där sorgen är hjärtekrossande!
Stora kramar på dig!

Malin Wennerhult sa...

Tack för din berättelse! Det är onekligen många fantastiska "tillfälligheter" som visar på en underbar omsorg om dig.
Visst är det skönt att berätta och sätta ord på det som hänt.
Stor kram till dig i sorgearbetet.

alexandra mamma till Tove och Lykke sa...

men vännen.. stora styrke kramar på dig..

vet inte vad jag ska säga mer än att jag tänker på dig och din familj..
stora styrke kramar..

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Jag ska dit! Ska du?

Jag ska dit! Ska du?
Klicka på bilden för mässans websida

Du vet att du bara måste...

twitter rrs

Leta i den här bloggen

Läser in...

Knuff

Dessa följer mig