Efter en paus på lite mer än 2 veckor så börjar jag känna att jag kanske orkar skriva igen.

Min mamma är död.
Vi fann henne på skärtorsdagen, min man och jag, och den dagen var verkligen en dag som fått mig att fundera på ödet/slumpen.

Jag var på väg hem från jobbet en timme tidigare än tänkt då jag hela tiden efter lunch kände en aning av stress över att bara vilja gå hem. Varför kände jag så?
Till slut hade jag rivit av allt som skulle göras och gjort en to do-lista inför tisdagen för resten och så begav jag mig hemåt.
Plötsligt ringer mobilen när jag sitter på bussen och det visar sig vara en av de sköterskor som brukade träffa min mamma när hon hade sina cellgiftstider.
Hon berättade att mamma inte dykt upp och att hon aldrig hade missat någon tid innan. Sköterskan fick heller inte tag i mamma på telefon.

Här kommer "slump" nr 2, när sköterskan ringer lämnar bussen precis stationen innan den station där min mamma bor så jag kunde snabbt hoppa av och rusa ner till mammas lägenhet.
Medans jag skyndar mig dit ringer jag min syster och hör efter om hon hört något från mamma. I förhoppning över att hon skulle säga att mamma satt i deras kök eller så.....
Hon hade dock inte pratat med henne sedan måndagen.

Jag hade inga nycklar med mig men jag ringde och bankade på hennes dörr och ropade att jag skulle åka och hämta nycklar. Innanför dörren tyckte jag mig höra att tv:n var på.....

Beställde en taxi som kom snabbt och påväg hemåt ringer jag min svägerska som ("slump" 3) faktiskt inte jobbade just den dagen och genast kastade sig i sin bil för att åka och hämta upp mina barn som befann sig på dagis.
Pratar en sväng med min systers man igen och när jag lägger på så får jag ett sms från min make som befinner sig på en tjänsteresa i USA. Trodde jag iallafall, för när jag genast ringer upp honom så visar det sig att han av någon anledning ("slump" 4) fått för sig att betala 3500:- och byta sin biljett så han kunde åka hem en dag tidigare!
Han var alltså redan hemma i vår lägenhet och gick genast för att hämta barnen. Men han bad ändå sin syster att komma för att ta hand om dem medan han och jag tog nycklarna till mammas lägenhet och åkte tillbaka.

På väg dit ringde vi polisen då maken sa att man bör göra det i situationer som denna, då man inte vet "vad man hittar"....
Polisen bad oss vänta utanför men om det tog alltför lång tid för patrullen att komma till platsen kunde vi gå in i lägenheten om vi kände att vi behövde. Vi väntade ett kort tag och jag kunde inte sluta tänka att mamma hade halkat i badkaret eller ramlat och gjort illa sig, som hon hade gjort förut, så maken sa att han kunde gå upp och se efter.

Det kändes som en evighet....
Sen kom han ner med tårar i ögonen....
Känslan jag kände då var verkligen känslan av att stå på randen till den djupaste avgrund, jag grät och skrek rakt ut. Trodde jag skulle ramla ihop flera gånger på vägen tillbaka till bilen där jag kunde sätta mig.
Ett otroligt illamående kom över mig men jag hulkade bara utan att kunna kräkas.

Jag "visste" ju att mamma skulle dö, jag hade egentligen förstått att hon inte skulle klara kampen mot lungcancern men hoppet är ju det sista som dör. Och inte trodde jag att det skulle gå så fort.
Men det var definitivt det bästa sättet för mamma. Hennes hjärta gav upp och hon fick somna in i sitt eget hem utan att ha legat som ett kolli på något vårdhem eller hospice, med smärta trots mediciner.

Polisen kom till slut men det får bli ett annat inlägg om jag orkar skriva om det.

Tack för att du "lyssnat"! Det kändes faktiskt "skönt" att få skriva av sig det här!