Och så jag då

About Me
- Martina
- Stockholm, Sweden
- Vill du veta mer allmänt om mig så kika gärna under "Här är jag"-fliken. Välkommen hit!
Arkiv
- mars 2015 (6)
- januari 2015 (2)
- november 2014 (11)
- oktober 2014 (8)
- september 2014 (2)
- augusti 2014 (2)
- juli 2014 (5)
- juni 2014 (1)
- maj 2014 (8)
- april 2014 (21)
- mars 2014 (12)
- februari 2014 (19)
- januari 2014 (24)
- december 2013 (13)
- november 2013 (18)
- oktober 2013 (23)
- september 2013 (25)
- augusti 2013 (7)
- juli 2013 (9)
- juni 2013 (10)
- maj 2013 (7)
- april 2013 (25)
- mars 2013 (6)
- februari 2013 (11)
- januari 2013 (14)
- december 2012 (11)
- november 2012 (15)
- oktober 2012 (36)
- september 2012 (32)
- augusti 2012 (35)
- juli 2012 (25)
- juni 2012 (21)
- maj 2012 (22)
- april 2012 (11)
- mars 2012 (32)
- februari 2012 (36)
- januari 2012 (52)
- december 2011 (73)
- november 2011 (87)
- oktober 2011 (106)
- september 2011 (78)
- augusti 2011 (54)
- juli 2011 (82)
- juni 2011 (62)
- maj 2011 (79)
- april 2011 (74)
- mars 2011 (88)
- februari 2011 (56)
- januari 2011 (76)
- december 2010 (89)
- november 2010 (116)
- oktober 2010 (114)
- september 2010 (34)
Yppats
Barnen
Tankar
Glädje
Maken
Sömn
Sjuk
Produkt
Gnäll
Bloggar
Shoppa
Mat
Dagis
9-5
Barnamun
Vänner
Släkten
Humor
Utveckling
Lekar
Hushållsarbete
Kärlek
Humör
Väder
Motion
Recension
TV
Tävlingar
Träning
Fest
Facebook
Sjukhus
Bok
Engagemang
30 dagar
Event
Film
Resa
Vinst
Dagens
Willvin
Baka
Musik
Öppna Förskolan
Boet
Debatt
Utseende
Bonusen
Alkohol
Vagn
Ängeln
Mamma
Citat
Läst
Vinnare
Restaurang
Bilen
Vikt
Pengar
Spot and Tell
Dator
USA
Politik
Smartson
Flaska
Buzzador
Post
Allergi
BVC
EFIT
Skola
Gästinlägg
Säljes
Allt är mitt så fråga först!. Använder Blogger.
lördag 21 april 2012
Sorgen efter en moder.
Efter en paus på lite mer än 2 veckor så börjar jag känna att jag kanske orkar skriva igen.
Min mamma är död.
Vi fann henne på skärtorsdagen, min man och jag, och den dagen var verkligen en dag som fått mig att fundera på ödet/slumpen.
Jag var på väg hem från jobbet en timme tidigare än tänkt då jag hela tiden efter lunch kände en aning av stress över att bara vilja gå hem. Varför kände jag så?
Till slut hade jag rivit av allt som skulle göras och gjort en to do-lista inför tisdagen för resten och så begav jag mig hemåt.
Plötsligt ringer mobilen när jag sitter på bussen och det visar sig vara en av de sköterskor som brukade träffa min mamma när hon hade sina cellgiftstider.
Hon berättade att mamma inte dykt upp och att hon aldrig hade missat någon tid innan. Sköterskan fick heller inte tag i mamma på telefon.
Här kommer "slump" nr 2, när sköterskan ringer lämnar bussen precis stationen innan den station där min mamma bor så jag kunde snabbt hoppa av och rusa ner till mammas lägenhet.
Medans jag skyndar mig dit ringer jag min syster och hör efter om hon hört något från mamma. I förhoppning över att hon skulle säga att mamma satt i deras kök eller så.....
Hon hade dock inte pratat med henne sedan måndagen.
Jag hade inga nycklar med mig men jag ringde och bankade på hennes dörr och ropade att jag skulle åka och hämta nycklar. Innanför dörren tyckte jag mig höra att tv:n var på.....
Beställde en taxi som kom snabbt och påväg hemåt ringer jag min svägerska som ("slump" 3) faktiskt inte jobbade just den dagen och genast kastade sig i sin bil för att åka och hämta upp mina barn som befann sig på dagis.
Pratar en sväng med min systers man igen och när jag lägger på så får jag ett sms från min make som befinner sig på en tjänsteresa i USA. Trodde jag iallafall, för när jag genast ringer upp honom så visar det sig att han av någon anledning ("slump" 4) fått för sig att betala 3500:- och byta sin biljett så han kunde åka hem en dag tidigare!
Han var alltså redan hemma i vår lägenhet och gick genast för att hämta barnen. Men han bad ändå sin syster att komma för att ta hand om dem medan han och jag tog nycklarna till mammas lägenhet och åkte tillbaka.
På väg dit ringde vi polisen då maken sa att man bör göra det i situationer som denna, då man inte vet "vad man hittar"....
Polisen bad oss vänta utanför men om det tog alltför lång tid för patrullen att komma till platsen kunde vi gå in i lägenheten om vi kände att vi behövde. Vi väntade ett kort tag och jag kunde inte sluta tänka att mamma hade halkat i badkaret eller ramlat och gjort illa sig, som hon hade gjort förut, så maken sa att han kunde gå upp och se efter.
Det kändes som en evighet....
Sen kom han ner med tårar i ögonen....
Känslan jag kände då var verkligen känslan av att stå på randen till den djupaste avgrund, jag grät och skrek rakt ut. Trodde jag skulle ramla ihop flera gånger på vägen tillbaka till bilen där jag kunde sätta mig.
Ett otroligt illamående kom över mig men jag hulkade bara utan att kunna kräkas.
Jag "visste" ju att mamma skulle dö, jag hade egentligen förstått att hon inte skulle klara kampen mot lungcancern men hoppet är ju det sista som dör. Och inte trodde jag att det skulle gå så fort.
Men det var definitivt det bästa sättet för mamma. Hennes hjärta gav upp och hon fick somna in i sitt eget hem utan att ha legat som ett kolli på något vårdhem eller hospice, med smärta trots mediciner.
Polisen kom till slut men det får bli ett annat inlägg om jag orkar skriva om det.
Tack för att du "lyssnat"! Det kändes faktiskt "skönt" att få skriva av sig det här!
Min mamma är död.
Vi fann henne på skärtorsdagen, min man och jag, och den dagen var verkligen en dag som fått mig att fundera på ödet/slumpen.
Jag var på väg hem från jobbet en timme tidigare än tänkt då jag hela tiden efter lunch kände en aning av stress över att bara vilja gå hem. Varför kände jag så?
Till slut hade jag rivit av allt som skulle göras och gjort en to do-lista inför tisdagen för resten och så begav jag mig hemåt.
Plötsligt ringer mobilen när jag sitter på bussen och det visar sig vara en av de sköterskor som brukade träffa min mamma när hon hade sina cellgiftstider.
Hon berättade att mamma inte dykt upp och att hon aldrig hade missat någon tid innan. Sköterskan fick heller inte tag i mamma på telefon.
Här kommer "slump" nr 2, när sköterskan ringer lämnar bussen precis stationen innan den station där min mamma bor så jag kunde snabbt hoppa av och rusa ner till mammas lägenhet.
Medans jag skyndar mig dit ringer jag min syster och hör efter om hon hört något från mamma. I förhoppning över att hon skulle säga att mamma satt i deras kök eller så.....
Hon hade dock inte pratat med henne sedan måndagen.
Jag hade inga nycklar med mig men jag ringde och bankade på hennes dörr och ropade att jag skulle åka och hämta nycklar. Innanför dörren tyckte jag mig höra att tv:n var på.....
Beställde en taxi som kom snabbt och påväg hemåt ringer jag min svägerska som ("slump" 3) faktiskt inte jobbade just den dagen och genast kastade sig i sin bil för att åka och hämta upp mina barn som befann sig på dagis.
Pratar en sväng med min systers man igen och när jag lägger på så får jag ett sms från min make som befinner sig på en tjänsteresa i USA. Trodde jag iallafall, för när jag genast ringer upp honom så visar det sig att han av någon anledning ("slump" 4) fått för sig att betala 3500:- och byta sin biljett så han kunde åka hem en dag tidigare!
Han var alltså redan hemma i vår lägenhet och gick genast för att hämta barnen. Men han bad ändå sin syster att komma för att ta hand om dem medan han och jag tog nycklarna till mammas lägenhet och åkte tillbaka.
På väg dit ringde vi polisen då maken sa att man bör göra det i situationer som denna, då man inte vet "vad man hittar"....
Polisen bad oss vänta utanför men om det tog alltför lång tid för patrullen att komma till platsen kunde vi gå in i lägenheten om vi kände att vi behövde. Vi väntade ett kort tag och jag kunde inte sluta tänka att mamma hade halkat i badkaret eller ramlat och gjort illa sig, som hon hade gjort förut, så maken sa att han kunde gå upp och se efter.
Det kändes som en evighet....
Sen kom han ner med tårar i ögonen....
Känslan jag kände då var verkligen känslan av att stå på randen till den djupaste avgrund, jag grät och skrek rakt ut. Trodde jag skulle ramla ihop flera gånger på vägen tillbaka till bilen där jag kunde sätta mig.
Ett otroligt illamående kom över mig men jag hulkade bara utan att kunna kräkas.
Jag "visste" ju att mamma skulle dö, jag hade egentligen förstått att hon inte skulle klara kampen mot lungcancern men hoppet är ju det sista som dör. Och inte trodde jag att det skulle gå så fort.
Men det var definitivt det bästa sättet för mamma. Hennes hjärta gav upp och hon fick somna in i sitt eget hem utan att ha legat som ett kolli på något vårdhem eller hospice, med smärta trots mediciner.
Polisen kom till slut men det får bli ett annat inlägg om jag orkar skriva om det.
Tack för att du "lyssnat"! Det kändes faktiskt "skönt" att få skriva av sig det här!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
19 kommentarer:
Men vännen, ja vad ska man skriva egentligen, allt känns så platt och intetsägande. Jag beklagar sorgen (det är allt jag kommer på att skriva just nu). Ta hand om dig ordentligt. Kram fina vännen
Tänker på dig gumman! Men som du skrev, det var det bästa även om det säkert skulle känts bättre för er att ha varit närvarande in i det sista. Kramar om! <3
<3<3<3<3<3<3<3<3<3
Kram på dig vännen! :(
Ny läsare och finner inga ord..
Förutom en stor stor kram
Herregud! Jag gråter faktiskt. Vad fruktansvärt hemskt!! Verkligen. Jag är ledsen att detta är hänt och är ändå glad att hon fick en fridfull sista tid...Jag tänker på er!
Mina tankar är med dig <3
åh gumman!!!
Vad ska man säga/skriva.....vet vad du går igenom.... förlorade min far för 9 år sen ....
Kram till dej!! <3 <3 <3
Skickar en stor kram, sitter här med tårar i ögonen och kan bara föreställa mig känslan av att förlora sin mamma.
<3
Första gången jag kikar in här men sitter med tårar i ögonen.
Fy vilket fruktansvärt sätt för dig att få reda på att din mamma har gått bort, men ändå tur i oturen att din man kom hem och var hos dig.
Skickar alla styrkekramar till dig och din familj! <3
Åh vännen så ledsamt :(
Jag har inte varit på fb något speciellt på ganska länge nu så jag har missat att din mamma gått bort.
Skickar massor av kramar till dig och din familj <3
Självklart har du helt rätt i att din mamma fick dö på det bästa sätt hon kunde, men det tar ju inte bort din saknad. Var stark och omge dig med människor du älskar. Styrkekramar.
En stor varm kram till dig från mig, jag har förlorat båda mina föräldrar till sjukdomar och vet hur jobbigt det är!
Var rädda om er!
/Maya
En stor kram och många tankar till dig.
Nu sitter jag äntligen vid en dator..
Har läst innan och jag har tänkt så mkt på dig vännen!!!
Du skriver så fint och med sån känsla. Jag har tårar i ögonen och önskar jag kunde komma och ge dig en stor bamse kram! Får skicka en via webben tills vi ses igen..
Massa kramar till dig goa goa du!!!
Nu sitter jag äntligen vid en dator..
Har läst innan och jag har tänkt så mkt på dig vännen!!!
Du skriver så fint och med sån känsla. Jag har tårar i ögonen och önskar jag kunde komma och ge dig en stor bamse kram! Får skicka en via webben tills vi ses igen..
Massa kramar till dig goa goa du!!!
Usch så tårögd man blev av din upplevelse, din berättelse och dina minnen. Och jag hoppas verkligen att du får lite tröst i att hon faktiskt slapp lida på slutet. Men den där sorgen är hjärtekrossande!
Stora kramar på dig!
Tack för din berättelse! Det är onekligen många fantastiska "tillfälligheter" som visar på en underbar omsorg om dig.
Visst är det skönt att berätta och sätta ord på det som hänt.
Stor kram till dig i sorgearbetet.
men vännen.. stora styrke kramar på dig..
vet inte vad jag ska säga mer än att jag tänker på dig och din familj..
stora styrke kramar..