Jag vaknade av väckarklockan i morse. Första gången på länge som det inte är barnen som väcker mig. 
Härligt med känslan av att ha sovit oavbrutet hela natten (förutom en kort sväng när jag vaknade av makens brandlarm till väckarklocka, what's up med den ringsignalen egentligen?!?!).

Barnen vaknade dessutom av sig själv när jag precis klivit upp men ungefär där förbyttes drömmorgon mot mardrömsmorgon...
Dottern var INTE på bra humör. Milt uttryckt.

När jag lämnat barnen på dagis lite mer än en timme senare så försvann mitt leende från ansiktet som om någon tryckte på en on/off-knapp.
Låt mig säga så här: Hade det inte varit  för att det är så kallt ute hade jag bara tagit henne under armen och lämnat henne på dagis i bara underbyxorna.

Det som tidigare varit en sådan bra rutin, att ta fram kläderna tillsammans på kvällen innan, hade denna morgon inte alls effekten av att hon lätt satte på sig kläderna på morgonen.
Det enda som hände var att hon gormade om att hon inte ville gå till dagis och att hon ville gosa.

Jag försökte med att gosa.
Sen hoppade jag över min egen frukost för att gosa lite längre med henne när jag gjort i ordning sonen.
Men så fort jag gjorde minsta ansatts att klä på henne, med henne fortfarande i knät, så började hon gorma och slå omkring sig.

Stackars lillebror fick sig också en känga när han kom fram och försökte trösta sin storasyster.

Efter mycket om och men hade jag fått på henne kläderna och då var det som om luften gick ur henne och så gick hon med på att klä på sig ytterkläderna och gå till dagis.
Hon sa dock inte ett ord till förrän jag skulle gå från dagis. 
Vad hon sa då? Jo, att hon inte tänkte vinka i fönstret idag.

Sådant gör liksom extra ont i mammahjärtat efter en sådan morgon...