Jag har en arbetskamrat som förra veckan glatt meddelade att hen lyckats gå ner 3 kilo på en månad bara genom att sluta äta glass och godis på arbetstid.
Bland annat så hade hen tagit beslutet att klippa sitt "Mat på jobbet"-kort, vilket hen i princip bara använde till att köpa glass under arbetstid....

Denna person är kraftigt överviktig och behöver gå ner i vikt av hälsoskäl och har lovat sig själv att gå ner ett stort antal kilon under kommande 2 åren för att försöka komma under 100 kilo till 50-årsdagen.

Hen verkar så motiverad och var så glad när hen berättade om de 3 kilona och hur hen hade tänkt sig alltihop så när hen idag, tillsammans med en annan kollega till mig, kom och undrade om vi skulle fika och i nästa andetag frågade om jag kunde "köpa ut" en glass så sa jag direkt nej.
Jag sa det med ett snällt leende och fortsatte direkt med att förklara varför.

Jag sa att jag gärna "köper ut" en glass med mitt "Mat på jobbet"-kort men att jag tyckte att hen skulle fundera en omgång till på om hen verkligen ville ha en glass med tanke på att hen har kämpat så med att gå ner dessa 3 kilon och hade ett så bra mål framför sig.
Hen gjorde just det, gick in på sitt rum och funderade, sedan kom hen tillbaka och sa att vi kunde gå och fika iallafall för hen skulle faktiskt inte ha glass hade hon kommit fram till.
Jag fick också veta att hen även frågat ytterligare en annan arbetskamrat som också nekat (jag tror det var av samma anledning).

Senare, tillbaka på mitt rum, så funderade jag på om det verkligen var upp till mig att bestämma om hen skulle äta glass eller inte?
Nu var det ju så att hen inte hade möjlighet att köpa glassen själv och jag har ingen skyldighet att "köpa ut" med mitt kort (pengarna dras på lönen), varför fick jag då så dåligt samvete?
Är det för att jag är rädd att hen ska se det som någon form av mobbing när man försöker försvåra tillgången till något som hen själv har sagt att hen inte vill äta och vidtagit åtgärder för att inte kunna få tillgång till?

Hur skulle du ha gjort/tänkt?