Igår skulle jag rensa/kolla igenom några små lådor som kom fram i samband med att kabelkillarna var här för några veckor sedan.
I den ena hittade jag lite smått och gott i form av glödlampor och ficklampor men det var när jag öppnade den andra och rotade runt som jag drog in ett snabbt andetag och ryckte till.

Där låg den, det enda plagg jag har kvar från när jag var liten. Plagget jag glömt bort att jag hade. Jag som alltid brukar säga att jag inte har några kläder kvar från när jag var liten när andra berättar att skorna/klänningen/byxorna osv som deras barn har på sig är deras egna/deras partners egna från småbarnstiden.

Jag tog vördnadsfullt upp plagget och av någon anledning tog jag det i min famn och kramade om det medans ögonen fylldes av tårar.
Det dök upp minnen och bilder, som jag sett där jag haft detta plagg på mig, flimrade framför mina ögon.

Nästa gång jag är hos min mamma ska jag fota av det kort jag tänker mest på så ska ni få se.
På det kortet står jag i köket hos mina "sommarföräldrar" i Gnarp och pratar i telefon med min mamma och så har jag just detta plagg på mig.

Jag vill så gärna att dottern (och kanske sonen sen med om plagget håller) ska få använda det. Men först vill jag ju tvätta den.
Vågar nog inte stoppa den i tvättmaskinen. Det får bli handtvätt!

Min blåbärströja

När jag stod där med plagget tryckt mot bröstkorgen och tårar i ögonen, ja faktiskt rinnandes, så hör jag en liten röst framför mig.

Varför gråter du mamma? Har du gjort illa dig?

Där står min lilla dotter och tittar bekymrat på mig och jag skyndar att förklara att ibland kan man faktiskt börja gråta för att man blir så glad.
Sedan förklarade jag varför jag blivit så glad och visar henne plagget jag själv hade på mig när jag var liten.

Jag kan faktiskt avslöja en sak. Jag använde detta plagg som en t-tröja men det var egentligen överdelen till en pyjamas!