Dotterns feber var som bortblåst i morse när hon vaknade!
Pigg och glad.

Om det inte var för den hemska feberyran som hon drabbades av så hade jag trott att febern bara var något jag fått för mig.

Jag hörde att hon lät i sin säng och gick in för att se om hon höll på att vakna.
Där låg hon på sidan med stora skräckslagna ögon, stirrandes på sina händer som hon höll en bit från ansiktet.

När jag försiktigt frågar henne hur hon mår, om hon har ont någonstans så ser jag att händerna, ja hela hon, darrar och så utropar hon:

Ta bort, jag vill inte ha nej nej vill inte...

Och så vidare.
Jag skopade upp henne i famnen och försökte lugna henne medans jag gick och hämtade en svalkande trasa som jag lade på hennes panna.
Hennes utrop och skräckslagna skrik fortsatte i kanske 20 minuter med några minuters orolig sömn ibland.

Jag satt med henne i famnen och sjöng lugnt för henne ett bra tag och sedan sov hon lugnt hela natten.

Det som jag vid tidigare tillfällen trott varit feberyra var ingenting annat än livliga drömmar i jämförelse med detta.
Att ens barn är skräckslagen utan att man kan göra något kändes verkligen så hemskt ända in i hjärteroten.

Jag drömde om det senare under natten och har det hela tiden som ett minne på ögonhinnan...

Usch! Vad gör man liksom?