Trots en alldeles totalt bläig dag så är jag glad.
Sonen fick tidigare under dagen för sig att resa sig från golvet för att gå sina 3 steg som han tidigare övat på någon vecka, överlycklig blev jag. Att han kan resa sig själv liksom, hallelulja haha

När han senare under kvällen, när jag lagade middag, står mot sin systers stol, vänder sig mot mig, släpper stolen och gå ungefär 15 steg fram till mig så blir jag om möjligt ännu gladare.
Jag tjoade, tjimmade och gosade med sonen tills dottern protesterade.

Ja det var dottern som protesterade, inte sonen. Jag tror hon tänkte att det var väl inget att uppföra sig sådär över. Hon går ju minsann hit och dit, fram och tillbaka hela dagarna!

Så en hel vecka innan sin 10 månadersdag, 2 månader tidigare än dottern, så är det nu officiellt:
Han går!