Och så jag då
onsdag 13 april 2011
"Kommer du ihåg hur det var förra sommarn"
14:34
Blev påmind om "Joelbitar", ett barnprogram från förr som satt sig i mitt inre.
Vet ni vilket program jag menar?
Det handlar om små bitar av Joels vardag.
När jag tog upp ett avsnitt på Youtube och tittade med dottern.
Hon tittade så lugnt och fint.
Efter halva avsnittet fick jag för mig att jag skulle ta reda på huruvida hon som liten, nästan 3-årig, kan uppfatta vad som kan vara skillnaden mellan henne och Joel.
När hon funderat ett tag svarar hon "han kan inte prata än".
Så, i ett försök att vara pedagogisk, förklarar jag att "det är så att Joel har Downs Syndrom och om man föds med det så kan man se ut som Joel och man har svårare att lära sig saker."
Dottern tittar på mig med outgrundlig blick och säger med självklarhet: "Jag vet mamma."
Jag blev förvånad. Hur vet hon detta?
Sen kom jag att tänka på att hon antagligen hade lärt sig detta på dagis så klart.
Och så var det sa dottern.
Jag kände bara att mitt i allt hennes prat om tjejer och killar, prinsessor och prinsar, så är det ändå bara så att ett barn med Downs Syndrom, som på min tid sågs som "annorlunda", för henne bara är ett barn som "inte kan prata än".
Vet ni vilket program jag menar?
Det handlar om små bitar av Joels vardag.
När jag tog upp ett avsnitt på Youtube och tittade med dottern.
Hon tittade så lugnt och fint.
Efter halva avsnittet fick jag för mig att jag skulle ta reda på huruvida hon som liten, nästan 3-årig, kan uppfatta vad som kan vara skillnaden mellan henne och Joel.
När hon funderat ett tag svarar hon "han kan inte prata än".
Så, i ett försök att vara pedagogisk, förklarar jag att "det är så att Joel har Downs Syndrom och om man föds med det så kan man se ut som Joel och man har svårare att lära sig saker."
Dottern tittar på mig med outgrundlig blick och säger med självklarhet: "Jag vet mamma."
Jag blev förvånad. Hur vet hon detta?
Sen kom jag att tänka på att hon antagligen hade lärt sig detta på dagis så klart.
Och så var det sa dottern.
Jag kände bara att mitt i allt hennes prat om tjejer och killar, prinsessor och prinsar, så är det ändå bara så att ett barn med Downs Syndrom, som på min tid sågs som "annorlunda", för henne bara är ett barn som "inte kan prata än".
Etiketter:
Barnen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du vet att du bara måste...
4 kommentarer:
hihi, ja, det är barnen som är de mest accepterande runt omkring oss. För dem är det ingen "big deal" alls. ;)
Vi hade prat om det där med downs häromåret, jag och Oskar. Vår fd granne/hans dagiskompis har ds. Hon är fyra månader äldre än honom. Han såg inte att det var nåt konstigt med henne. Han tyckte bara att hon var yngre, eftersom hon fortfarande åkte vagn och inte bytte till storbarn samtidigt som honom... Barn accepterar saker och ting så mycket bättre än vad vi vuxna gör!
Tyvärr så är lanseringsfesten en sluten fest för kändisar och press, men vi kommer att lotta ut ett antal biljetter - så håll utkik ;-)
Klart jag kommer ihåg det där programmet :) Jag kan till och med ledmotivet fortfarande. Jag tycker det är fantastiskt, ofta, att om inte vi vuxna gör så stor skillnad mellan folk, så gör inte barn det heller. Till en början leker alla tillsammans, oavsett. Senare märker de skillnad. Beror det bara på hur barn utvecklas, att de "ser mer", eller också på hur samhället fungerar undrar jag?