Och så jag då
About Me
- Martina
- Stockholm, Sweden
- Vill du veta mer allmänt om mig så kika gärna under "Här är jag"-fliken. Välkommen hit!
Arkiv
- mars 2015 (6)
- januari 2015 (2)
- november 2014 (11)
- oktober 2014 (8)
- september 2014 (2)
- augusti 2014 (2)
- juli 2014 (5)
- juni 2014 (1)
- maj 2014 (8)
- april 2014 (21)
- mars 2014 (12)
- februari 2014 (19)
- januari 2014 (24)
- december 2013 (13)
- november 2013 (18)
- oktober 2013 (23)
- september 2013 (25)
- augusti 2013 (7)
- juli 2013 (9)
- juni 2013 (10)
- maj 2013 (7)
- april 2013 (25)
- mars 2013 (6)
- februari 2013 (11)
- januari 2013 (14)
- december 2012 (11)
- november 2012 (15)
- oktober 2012 (36)
- september 2012 (32)
- augusti 2012 (35)
- juli 2012 (25)
- juni 2012 (21)
- maj 2012 (22)
- april 2012 (11)
- mars 2012 (32)
- februari 2012 (36)
- januari 2012 (52)
- december 2011 (73)
- november 2011 (87)
- oktober 2011 (106)
- september 2011 (78)
- augusti 2011 (54)
- juli 2011 (82)
- juni 2011 (62)
- maj 2011 (79)
- april 2011 (74)
- mars 2011 (88)
- februari 2011 (56)
- januari 2011 (76)
- december 2010 (89)
- november 2010 (116)
- oktober 2010 (114)
- september 2010 (34)
Yppats
Barnen
Tankar
Glädje
Maken
Sömn
Sjuk
Produkt
Gnäll
Bloggar
Shoppa
Mat
Dagis
9-5
Barnamun
Vänner
Släkten
Humor
Utveckling
Lekar
Hushållsarbete
Kärlek
Humör
Väder
Motion
Recension
TV
Tävlingar
Träning
Fest
Facebook
Sjukhus
Bok
Engagemang
30 dagar
Event
Film
Resa
Vinst
Dagens
Willvin
Baka
Musik
Öppna Förskolan
Boet
Debatt
Utseende
Bonusen
Alkohol
Vagn
Ängeln
Mamma
Citat
Läst
Vinnare
Restaurang
Bilen
Vikt
Pengar
Spot and Tell
Dator
USA
Politik
Smartson
Flaska
Buzzador
Post
Allergi
BVC
EFIT
Skola
Gästinlägg
Säljes
Allt är mitt så fråga först!. Använder Blogger.
torsdag 25 november 2010
Dag 01 – Presentera mig själv
20:00 |
Redigera inlägg
Det är svårt det där med att presentera sig själv.
Gör man det kort eller gör man en memoar av det hela?
Jag föddes 1976 och bodde mina första år i Stockholmsförorten Tensta.
Har så mycket bra minnen därifrån, minns buset man hittade på med vännerna. En av vännerna har jag årerigen lärt känna nyligen, den här gången via internet och den stora bloggvärlden eftersom hon bor ända borta i Nevada. (Hej Maria !)
Vid 9-års ålder flyttade vi till en annan lite mer nybyggd förort och vi bodde fint och jag hade väl mina vänner då och då men mobbades för allt möjligt i många år, mycket för att jag hade ett sjuhelsikes humör vilket gjorde det hela till en ond cirkel. Det var ju lite roligt att reta den där krullhåriga tjejen med glasögonen eftersom det då verkligen "hände" något....
Tjejerna som jag ändå ansåg var mina bästa vänner fick mig då och då att känna det som om jag bara var med på nåder och ibland bestämde de sig helt sonika för att jag inte fick vara med under perioder.
Under åren blev det bättre och bättre, jag lyckades börja tygla mitt humör och alla blev väl lite mognare.
Ännu lite bättre blev livet när jag började gymnasiet, ända tills en liten tid in i 2:a ring när jag blev så ofantligt skoltrött, arg på allt, flyttade hemifrån och bara ville släppa allt.
Som tur var blev jag övertalad av bland annat skolkuratorn att hänga kvar och tog sedan studenten med ett knappt 3,0 (ja, jag är så gammal så vi hade sifforna 1-5 som betygsystem).
Efter det var det inte läge att plugga vidare så jag fortsatte på heltid med att flippa burgare, som jag gjort under sista året på gymnasiet och med det blev jag kvar i många år.
Så småningom tog jag mig vidare i arbetslivet och blev administratör, restaurangadministrör/förlagsadministratör/rekryteringsadministratör, vilket jag trivs otroligt bra med.
En del anser att man ska plugga vidare och ja, det har jag såklart funderat allvarligt på, det kanske till och med blir så men jag måste ju först komma på vad jag vill bli när jag blir stor.
Så idag då? Ja nu sitter man här med Mannen man lyckades hitta i den stora världen av ettor och nollor, 2 barn och ett liv med alldeles för lite sömn, fina vänner, goa släktingar och "fullt ös medvetslös".
Gör man det kort eller gör man en memoar av det hela?
Jag föddes 1976 och bodde mina första år i Stockholmsförorten Tensta.
Har så mycket bra minnen därifrån, minns buset man hittade på med vännerna. En av vännerna har jag årerigen lärt känna nyligen, den här gången via internet och den stora bloggvärlden eftersom hon bor ända borta i Nevada. (Hej Maria !)
Vid 9-års ålder flyttade vi till en annan lite mer nybyggd förort och vi bodde fint och jag hade väl mina vänner då och då men mobbades för allt möjligt i många år, mycket för att jag hade ett sjuhelsikes humör vilket gjorde det hela till en ond cirkel. Det var ju lite roligt att reta den där krullhåriga tjejen med glasögonen eftersom det då verkligen "hände" något....
Tjejerna som jag ändå ansåg var mina bästa vänner fick mig då och då att känna det som om jag bara var med på nåder och ibland bestämde de sig helt sonika för att jag inte fick vara med under perioder.
Under åren blev det bättre och bättre, jag lyckades börja tygla mitt humör och alla blev väl lite mognare.
Ännu lite bättre blev livet när jag började gymnasiet, ända tills en liten tid in i 2:a ring när jag blev så ofantligt skoltrött, arg på allt, flyttade hemifrån och bara ville släppa allt.
Som tur var blev jag övertalad av bland annat skolkuratorn att hänga kvar och tog sedan studenten med ett knappt 3,0 (ja, jag är så gammal så vi hade sifforna 1-5 som betygsystem).
Efter det var det inte läge att plugga vidare så jag fortsatte på heltid med att flippa burgare, som jag gjort under sista året på gymnasiet och med det blev jag kvar i många år.
Så småningom tog jag mig vidare i arbetslivet och blev administratör, restaurangadministrör/förlagsadministratör/rekryteringsadministratör, vilket jag trivs otroligt bra med.
En del anser att man ska plugga vidare och ja, det har jag såklart funderat allvarligt på, det kanske till och med blir så men jag måste ju först komma på vad jag vill bli när jag blir stor.
Så idag då? Ja nu sitter man här med Mannen man lyckades hitta i den stora världen av ettor och nollor, 2 barn och ett liv med alldeles för lite sömn, fina vänner, goa släktingar och "fullt ös medvetslös".
Etiketter:
30 dagar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Du verkar så underbar! Å det där: vad göra när jag blir stor ska man inte ha nån stress med. Brukar komma vid 50 brukar mormor säga.
sv: Tack så mkt :)
hehe ja dem är så himla söta :)
Kul att läsa!
"I andra ring" tror man slutade säga det mellan DIN gymnasieperiod och MIN gymnasieperiod (född 1981) Vi sa att man gick i "tvåan" och förtydligade ibland "i gymnasiet", men vi hade ju också "Program" och inte "Linjer". ;-)
Attityder i skolan hade jag också kunnat skriva om...... :-/ Och övertalande kuratorer. Min rektor i 9:an "räddade" mig. Vi skrev kontrakt, så jag inte skulle skolka och jag fick sitta av tråklektioner hos honom = frivilligt skolk fast hos honom. DÄR räddade han mina betyg. Vem som nu bryr sig om dem idag....
Mannen bland 1:or och 0:or. Och jag då? Mannen bland 2G? ;-)
Kul att få lite bakgrund och vet mer om dig ;-D
och vaddå... det var väl inte "så länge sen" det var siffror i betygen??? ;-) och mobbad blev jag också... suck vad barn kan vara elaka...!
Kram
Hej Tina! Väldigt intressant att läsa om dig och ditt liv. Man vet aldrig vart livet ska ta en. JAg funderar absolut på vad jag ska bli när jag blir stor.
Stor kram!