Sonen väckte mig fem över halv 6 i morse!  Först tänkte jag "Skjut mig" i bästa Meekatt-stil men sedan insåg jag hur pigg och glad han var och när dottern även hon vaknade och var på gott humör så gillade jag läget och tog dagen vid hornen.

Som vanligt sattes tvn på av något av barnen så fort de klivit ner från sista trappsteget från övervåningen men ingen började gorma om att det var fel kanal utan struntade istället i tvn och började kräva plättar.
Så plättar blev det och alla fortsatte vara nöjda och glada.

Eftersom morgonen fortsatte på samma pigga vis så kan jag inte riktigt förklara varför det iallafall blev stressigt när vi senare skulle klä på oss ytterkläderna och ge oss iväg.........

Då försvann plötsligt en av dotterns vantar och hon kunde ABSOLUT inte tänka sig att strunta i det eftersom hon har två par vantar till på dagis utan det skulle letas och supergnällas och så vidare.
Plötsligt utropar sonen utanför dörren att han hittat vanten.

Va?! Utanför häcken, som vi har utanför ytterdörren, hittar han vanten som jag strax innan lagt fram på dotterns jacka!
Vi skrattar tillsammans över den tokiga vanten som uppenbarligen trollade bort sig/tog en flygtur (alla möjliga teorier kom vi fram till) tills dottern kom på att det var hon som tagit jackan och gått ut för att sätta på sig den för att hon tyckte att brodern tog för mycket plats i hallen och då måste vanten ha hängt med ut och ramlat av jackan.
Jag hade inte ens märkt att hon varit utanför dörren. Fast jag visste ju att dörren stod öppen så klart, annars svettas jag ihjäl innan "alla barnen" har fått på sig allt.
(Jodå, jag har superkoll på ungarna just i den där kritiska "klä-på-sig-ytterkläderna" stunden på morgonen...)

Strax framme på jobbet och den härliga starten, om dock en aning tidig, har gjort mig på synnerligt gott humör.
Och lila naglar har jag också, det var inte igår!