Igår trodde jag, efter läkarbesöket, att sonen äntligen var på bättringsvägen....
Trodde var ordet för på sena eftermiddagen så kom febern tillbaka igen! Suck!
Så jag blev hemma idag också och det känns som om jag har varit hemma innanför de här väggarna i en evighet nu.
Maken har varit på kurs måndag - onsdag så det var jag som fick fortsätta vabba. Torsdag och fredag förra veckan var jag också hemma och vabbade men då var det ju dottern som var sjuk.

Nu inser jag att det ÄR en halv evighet som jag varit hemma. 1 vecka!
Även om det är mysigt att umgås med sin son så är det faktiskt inte så mysigt att vara orolig över varför han varit sjuk och att inte direkt kunna göra något.
Så fort jag försökt pilla lite med flyttkartonger eller dylikt så har han gnällt och bett mig bära honom osv.

Och så är jag en sådan där människa som faktiskt trivs med att jobba, speciellt där jag jobbar nu. Det ger en annan sorts stimulans om man säger så.

Nåja, nu tänker jag ropa viska hej igen, för sonen har varit pigg och fräsch idag igen.....Kanske är vi redo för vardagen igen i morgon?