Igår tänkte jag mycket på att dottern och sonen är så sociala och kontaktsökande på lekplatser.
Dottern letade genast reda på en flicka som hon gick fram och pratade med medans sonen försökte söka kontakt med en annan flicka på ett litet annorlunda sätt....
Han sprang först efter henne och stod och glodde på henne med ett halvgalet flin i ansiktet för att sedan när hon gick iväg sätta efter henne och försöka krama henne.

När jag rusade efter och fångade upp sonen och förklarade att han fick leka med någon som ville leka med honom istället för denna flicka så blev han först jätteledsen, för att i nästa sekund totalt glömma bort det som hände och ge sig in i leken med andra barn.

Det sätt på vilket dottern tar kontakt med andra barn börjar ofta med att hon får syn på något barn, kommer fram till mig för att berätta att hon vill leka med det barnet och sedan får jag ge henne en uppmuntran så hon "vågar" gå fram och säga hej.
När hon sedan sagt hej till barnet så brukar hon efter en liten stund komma rusande till mig för att "avrapportera" av någon anledning. Namn, ålder, ev. lillebror osv får jag veta och sedan drar hon iväg för att leka tills den nya lekkamraten skall gå hem eller om vi själva måste gå.
Då ska det noggrant sägas "Hejdå!" och "Vi ses en annan gång!" och sedan pratas det om lekkamraten en hel del.

Det gör lite ont i modershjärtat när dottern ibland pratar om lekkamrater som hon träffat någonstans för länge sedan (hon har minne som en elefant den här tjejen) och sedan inte haft möjlighet att träffa igen.

Undrar om sonen blir likadan sedan, han visar ju iallafall viljan att ta kontakt....om än med lite andra metoder....