Igår kväll kände jag de första tecknen på att PMS-dagarna startat.
Jag satt och surade för mig själv och var allmänt känslig på kvällen efter att barnen somnat och snäste elakt mot min make när han påpekade att en av bolibompa-tjejerna hade antydan till mustasch på överläppen.
Jag kan väl fortfarande tycka att min egen kommentar var fyndig men bara om jag sagt den på ett annat sätt, utan PMS-surighet i rösten.

Grrr....

Sedan till det som aldrig slår fel.
Sonen sov jättekasst! En gång i timmen vaknade han och var ledsen, även om han somnade om ganska snabbt varje gång så gjorde jag inte det så när klockan ringde så kändes världen ännu svartare.
Jag tycker att han alltid sover så här dåligt just under den natt som följer efter att jag känner de här första surkärringstendenserna.

Som tur var så var maken hemma en stund och umgick med barnen medans jag gick runt i mitt eget PMS-moln och gjorde i ordning mig själv.
Nu är barnen iallafall färdiga och på väldigt bra humör och dottern erbjöd sig till och med att gå till förskolan tidigare (funkar liksom inte när dagis inte öppnar förrän strax innan 7 de flesta dagar).
Men jag sitter hellre här och myser lite med barnen så jag kan tanka lite kärlek och närhet inför en dag på jobbet.

Första dagen med super-PMS på detta jobb så jag hoppas att jag inte uppfattas som sur idag.....(ja, jag är lite oregelbunden så senaste omgången var innan jag började jobba).