Tänk vilken skillnad på nu och då.

För 10 år sedan hade en lördagsnatt som betraktats som händelselös nog inte följts av en känsla av "Jippi!" men den känslan fick jag i morse.

När maken igår kväll hade frossa så hela soffan skakade tänkte jag att det skulle bli en natt av inte bara barn som vaknar och lever rövare utan att även maken skulle leva rövare i och med sin feber.

Men det blev varken eller.
Barnen sov lugnt. Sonen hade vaknat själv någon gång och tagit sin vattenflaska från mattduksbordet och dottern sov lugn hela natten.
Hur maken sov vet jag inte riktigt, för han höll sig i soffan under ett påslakan OCH ett duntäcke och jag vaknade således inte av honom heller.

En hel natts sömn! Det känns riktigt bra idag!

(Mitt knä känns däremot fortfarande en aning "off" men det överlever man ju haha)