Med datorn i knät som distraktion såg jag igår delar av dokumentären "Gazas tårar".....

Delar, då jag ibland helt enkelt, desperat, tittade mig om efter fjärrkontrollen när jag knappt fick luft, när tårarna välde nerför kinderna.
Delar, eftersom jag kände mig tvungen att distansiera mig genom att interagera med andra i det sociala interaktiva virrvarret som jag hade framför mig i datorn som vilade i mitt knä.

Rent egoistiskt kan jag idag säga att jag ångrar mig från djupet av mitt hjärta att jag tittade på dokumentären.
Från samma djup ifrån vilken det nu bultar en enorm sorg och smärta över vad människor i krig behöver gå igenom.
Samma djup i vilket det nu rinner en tjock sirap av ångest över de känslor som speglades i ögonen på barnen i dokumentären.

"Gazas tårar" utspelar sig i Palestina men denna dödsångest lever vidare i många människors ögon över hela jorden! På varje plats som drabbats av krig. Hos varje människa som bevittnat något så fruktansvärt.

Jag ångrar att jag såg dokumentären för att jag hellre skulle velat leva vidare med den lilla aning och den lilla vetskap jag hade innan. Rent egoistiskt, för att minska MIN smärta.
Samtidigt känns det som om det på något sätt var bra att jag såg den. Varför?

Det finns inte ord......
Det finns bara tårar.



(Dokumentären kommer inte att visas på SvtPlay. Den finns däremot på Youtube men jag kommer inte länka den. Var och en som ser dokumentären skall ta en lång funderare först och försöka förbereda sig bättre mentalt än vad jag gjorde.)