Så börjar lugnet lägga sig här hemma.

Maken är på vift med sina "arbetskamrater" (studenter, doktorander och gamla kollegor) i en annan stad för att roa sig lite. Detta är han väl värd för han jobbar som ett djur och balanserar sin forskning och familjelivet utan att ta så mycket egentid.

Barnens morgonhumör var totalt bortblåst när jag skulle hämta dem kan jag säga.
Dottern eggade upp sig över något hon inte fick göra och ville sedan bäras hem. När jag förklarade för henne att jag inte tänkte bära henne eftersom jag dels hade sonen att ta hand om, kassar att bära och dessutom fortfarande besvär med baken sedan operationen så bröt hon ihop och skrek, kastade sig mot mina ben alternativt hängde sig i dem för att hindra mig att röra mig.

Ju mer hon höll på desto oroligare blev sonen som till slut hängde sig i mitt andra ben och ville komma upp i famnen vilket jag inte kunde eftersom jag var helt ostadig av dotterns ilskna utfall mot mina ben.
Efter ett tag satte jag mig helt enkelt ner på marken och sa åt barnen att det är bäst vi kramas istället för är ledsena och arga annars kommer vi ingenstans och får campa ute under natten....

Undrar vad han tänkte, grannen som passerade oss medans vi satt där på marken och kramades, jag storleende för att det fungerade (eftersom barnen började lugna ner sig och dottern kunde lyssna och förstå mina argument) och barnen småsnyftande eftersom de varit så upprörda båda två.
Sedan reste vi oss och gick hemåt.

Sonen hittade aldrig riktigt sitt glada humör efter detta och när vi varit hemma ett tag får jag för mig att han har feber....
Inte mycket men tillräckligt för att verka trött och hängig, men det syntes inget på termometern.

Nu sover de iallafall. Sonen somnade lite tidigare än vanligt och dottern somnade till ett avsnitt av Philofix på Bolibompa.se en stund efter kl. 20.

Och jag tänkte se en film.