Jag skulle på promenad i kväll, det bestämde jag mig tidigt i morse och meddelade även maken detta när han ringde för att berätta att han nog skulle bli sen.
Så han såg till att inte bli så sen iallafall - Kan vara en av anledningarna till att jag faktiskt kom iväg.

Jag var bara så sjukt ointresserad av att röra på mig överhuvudtaget när han väl kom hem.
Kom på mig själv med att försöka komma på saker som jag nog behövde göra...typ läsa någon blogg, titta lite på Facebook, skulle det inte vara något bra på tv kanske...osv.
Till slut stod jag bara rakt upp och ner på vardagsrumsgolvet och stirrade på vardagsrumsbordet.

Ämen va f*n ryck upp dig nu, tänkte jag för mig själv och så gav jag mig iväg.

Tog inte den vanliga rundan utan knallade runt hej vilt i närområdet. Efter 20 minuter ungefär så känns benen som tunga stubbar och jag inser att jag har ca 10 minuters promenad kvar innan jag kommer hem.
Vad gör jag då?
Jo, jag svänger bort från "vägen hem" och tar ytterligare en omväg (känns lite som någon form av självbestraffning nu när jag tänker på det efteråt) och får 20 minuters väg hem istället.

Men mina trogna apostlahästar hittade någon form av andra andning och blev plötsligt lite lättare igen, skönt!

Jag kommer hem efter 40 minuters Powerwalk och maken säger direkt "Vad fort det gick!" varpå jag hinner känna de där pms-hormonerna spruta till och de hormonerna försöker få hans kommentar till att han menar att jag inte varit ute så länge dvs varit lat och gått lite...
Hinner hejda mig och inser att han menar att det syntes på mig att jag gått snabbt, alltså varit duktig....
Suck, vad trött jag är på de här pms-stormarna som rasar ibland.

Så nu är deppdagen över. Så får vi se om jag bits i morgon.

Bildkälla

Dagens steg: 10724.