Idag fick jag provsvaret på biopsin av de där "sakerna" jag har vid nedre delen av tarmarna.
För första gången kändes det verkligen som en lugn, saklig, inkännande läkare. Sedan visade det sig också vara någon som maken kände igen genom sitt arbete som forskare, så dagens återbesök kändes tryggt.

Stod på balkongen och njöt av det trista vädret innan vi åkte iväg och funderade på det hela.
"Om de säger att allt är ok, ingen fara, tack och hej.... Vad händer då? Vad gör man sen? Hur mycket kommer man oroa sig för det där som är där, trots att det inte ska vara någon fara? Och problemen jag haft... ska jag gå med det resten av livet sen då?"

Nu visade det sig faktiskt vara "ingen fara". Materialet de tog ut vid biopsin var benignt!
2 alternativ föreslogs.Operera eller avvakta.

Det var just det där med att avvakta som jag hade funderat på tidigare.
Att kontrollera blåsorna/cystorna/tumörerna då och då. Fortsätta ha problemen/symptomen.
Och bara avvakta.

Eller så opererar man, ser till att det är en skicklig kirurg som gör det och hoppas att allt sedan är löst.

Jag valde att opereras.
Nu är det inte hugget i sten än eftersom en ny magnetröntgen skall göras för att se hur pass stort det är nu (eftersom de tog ut en del av materialet inuti så hade de minskat) så man få en känsla för om de fortfarande växer, som de verkar göra eftersom de är större än för 1,5 år sedan när det upptäcktes.
Sedan skall den kirurg som vi föreslog även han ta sig en titt på fallet.
Men med allra största sannolikhet blir jag alltså opererad.

När? Och vad händer sen?
Ja, men det vet vi ju vid det här laget...att det vet vi inte....

Läs tidigare inlägg:
24 mars
9 mars
15 februari
9 februari
8 februari, inkl länkar till ännu tidigare inlägg om den felaktiga operationen o.dyl.