"Kyckling pestolito med champinjoner i tomatbad toppat med cheese le Bä"

Det förslaget får mig oooosökt att tänka på ett restaurangbesök i Bridgeport (tror jag det hette) i USA i somras.
Fin, mysig restaurang med supergod mat och den vanliga trevliga servitören som brukar finnas på restaurangerna i USA.
Det roliga var att människan kommer fram till bordet, är supertrevlig, småpratig och tar dryckesbeställningar och sedan börjar han rabbla.
Rakt ut ur minnet!
Ett 20-tal för- och huvudrätter. Och det var inte typ korv med mos, köttbit med sås och potatis utan en hel förklaring för varje rätt. Ja det går inte att förklara.

När man hade hört några rätter och man tänkte "Jo, men den lät ju god..." så hade man svårt att fortsätta lyssna för man var rädd för att glömma vad det var man fallit för.

Det slutade med att 3 av 4 tog samma maträtt. New York-steak med nånting nånting nånting...ungefär... Det var såå gott.
Men mycket.
Och när vi svarar nekande på förfrågan om att ta med resterna hem så såg han mäkta förvånad ut vår underbare servitör.
(Jajamensan, det är så man gör, tydligen även på finare restauranger.)

Varför ligger inte den restaurangen lite närmare...inom bilkörningsavstånd i alla fall....