När jag kliver ut i vardagsrummet efter att ha ordnat till middagens pannkakskaos så utbrister dottern argt:

- Mamma! Han står mitt i vägen framför tvn!
- Ojdå, men är det inte det man ska ha lillebröder till?
- Nääää...?
- Vad har man dem till då?
- Man pratar med dem och leker med dem! Och går ut med dem! ........Och kärlekar med honom.

Säger hon med en öm blick mot sin bror som i samma sekund skriker "Neeej!" och rusar åt andra hållet.

Tidigare under dagen så tog jag det okloka beslutet att lyssna på mina barn och låta dem vara ute och leka medans jag skottade utanför på framsidan.
Oklokt, då jag egentligen tänkt att vi skulle ta en promenad till centrum för att handla ägg och mjölk först.

Istället hade de lekt järnet medans jag skottat musten ur mig och SEDAN tog vi promenaden till centrum. Det säger sig själv att vi alla 3 var lagom trötta och detta visade sig såklart särskilt på vägen tillbaka då jag bar på kassen med det sköra innehållet och hade 2 barn som skrek och gormade åt varandra, puttades och var allmänt dumma mot varandra bara för att de båda ville hålla mig i den enda lediga hand som jag hade.

Jag försökte desperat dela upp promenadens kvarvarande del i olika delar då de skulle få turas om att hålla den lediga handen men det blev inte mycket bättre det.
När jag då utbrister att ingen av dem får hålla min hand för jag har bara en och kan de inte samsas så behåller jag den själv så svarar min snabbtänkta dotter:

Jag önskar du var en bläckfisk mamma! Du har för lite händer!