Moses delade ju det röda havet och på det knökfulla pendeltåget i morse lyckades jag få fram en liknande effekt hos folkmassan.

När jag står där djupt försjunken i mina egna tankar så hör jag en dialekt som jag känner igen och kommer att tänka på min föredetta arbetskollega. Ungefär i samma sekund som hennes namn dyker upp i mitt huvud så känner jag även igen rösten och inser att det faktiskt är hon som står där en bit ifrån mig.
Så jag häver mig upp på tå och utbrister, med glädje i rösten, hennes namn.

När hon tittar upp över de andra passagerarnas huvuden och utbrister mitt namn så ser jag hur merparten av medpassagerarna ler stort och sedan delar sig folkhavet mirakulöst och släpper fram oss till varandra så vi kan krama om varandra.

Det är märkligt det där, alla som har åkt på ett knökfullt, kommunalt färdmedel här i Stockholm vet att det där med att flytta på sig inte är något som gemene man gör frivilligt.

Här står jag och här tänker jag stå tills JAG vill kliva av.

Komfortzonen existerar inte för så fullt är det, men alla kämpar desperat för att försöka behålla någon form av space runt sig.

Tänk vad lite äkta glädje kan göra för morgontrötta stockholmssjälar.
De fick bli lite piggare av att le (för det blir man) och vi fick ge varandra en go kram!