Vi kom hem och jag bad sonen att sätta sig på hallgolvet och öppna kardborrbanden på sina skor. Jag försöker lära honom att ta av skorna själv när vi kommer hem. Annars brukar det funka jättebra att ta av sig dem varsomhelst men inte just när vi kommer hem...
Sonen genomgår ett smärre sammanbrott och sparkar omkring sig.

Barnen vill ha några kex innan maten. Så jag tar fram påsen med Tucs Minisnackies och ser att det är ca 10 kvar så jag ger dem hela påsen. Dottern tar 1 kex och sonen tar hela påsen. Efter en stund hittar jag honom på köksgolvet PÅ alla kex som han hällt ut på golvet.
Gaaaah!
Sonen genomgår ytterligare ett litet sammanbrott när jag lyfter bort honom och skyfflar upp allt som finns kvar av kexen i påsen och slänger den.

När jag vänder mig om från soppåsen så har sonen öppnat en låda och tagit en bläckpenna. Med denna står han nu och gör ett "konstverk" på vår gamla tvättmaskin i ett hörn av köket (i väntan på flytten så vi kan köra iväg den till tippen eller något).
Gaaah!
Sonen genomgår ett förtvivlat sammanbrott när jag hojtar argt och rycker pennan ur handen på honom och försöker tvätta bort kladdet.

Fråga mig inte varför jag anstränger mig när den ändå ska slängas...För att visa vilket elände det blir om man ritar där man inte ska kanske?

Befinner mig en kort minut på balkongen och kommer in.
Sonen genomgår ett ursinnigt sammanbrott och skriker åt mig att gå ut igen. Tänk att små barn kan vara så starka när de är arga och verkligen vill något. Han höll på att fälla mig.
Tror det har något med hävkraften mot knäregionen att göra...

Nu ligger han på golvet och är sur.
Tror det är någon som kommer somna gott snart.
Eller så genomgår han ytterligare ett sammanbrott och driver mig till vansinne.

Är detta verkligen samma barn som jag gjorde ett kärleksfullt inlägg om i morse?!