Det här med att vara heltidsarbetande småbarnsmorsa är lite av en pärs faktiskt.
Ni har säkert hört det förr (eller lever mitt upp i det) men det är som ett hamsterhjul där man springer runt, runt med ständigt dåligt samvete och en rastlöshet.

Dåligt samvete för att barnen är så länge på dagis (ja, ja FÖRSKOLAN, jäkla tjat) och för att man knappt hinner umgås med sin karl.
Att få skjuts till jobbet ibland känns som underbart inte bara för att man slipper trängas i kommunaltrafiken utan för att man får vara nära sin äkta hälft en längre sammanhållen stund utan barn som sliter i en.
Att kunna sitta och småprata, avhandla senaste världsutvecklingen eller bara sitta tysta och hålla varandra i handen (när den trögflytande trafiken tillåter).
När de stunderna känns som livskvalitet...då känns livet plötsligen lite kvalitetslöst.

Man går även med ett ständigt dåligt samvete över sina vänner, bekanta (som man skulle vilja lära känna bättre) och släktingar som man inte hinner med att träffa och knappt prata med.
Jag orkar liksom inte och hinner det ännu mindre.

Hur det känns att träffa sina barn så lite som jag gör nu i jämförelse med att umgås med dem "dygnet runt" som jag gjorde under 3,5 år... Det orkar jag inte ens gå in på. Det gör bara för ont och ögonen tåras.

Det enda positiva med denna brist på tid är att pengarna finns kvar på kontot...de försvinner inte iväg som förut då man träffade folk och fikade, köpte lunch ute för att äta på Öppna Förskolan (hur mycket jag saknar ÖF ska vi inte heller gå in på....), shoppade lite sånt där och lite sånt här och så vidare.

Så nu ska jag snart gå av bussen så jag slutar gnälla här.
Tack för att ni lyssnat.

- On the go