Oftast är det så att så fort jag sätter igång och lagar mat på kvällen efter att ha hämtat barnen på dagis så är det som om de omedelbart känner sig totalt utsvultna.
Då börjar de "tigga" om både det ena och det andra från kylskåpet eller utav det jag lagar mat av.
Ger man med sig och ger dem något litet så stegras liksom hungern och minsta minut är som en lång plågsam väntan och ett steg närmare svälten.
Nu vet jag ju att det inte är så och att de säkert är hungriga men att kombinationen hunger och trötthet blir liksom för jobbig för dem. Jag vet också att om jag börjar ge dem lite äppelbitar här, ett glas mjölk där och kanske den där halva mackan de ber om så sitter de sedan där en kvart, 20 minuter, senare och petar i maten. Plötsligen väldigt ohungriga.
Idag visste jag att dottern inte ätit så mycket mer än den där halva minisemlan som hon lyckades få i sig så jag föll till föga.
Hon fick lite smått att tugga i sig under matlagningen och därmed fick sonen också litegrann. Man kan ju inte ge bara den ena, så är det ju bara.
Skulle man försöka sig på det så skulle väl den andra svälta ihjäl på fläcken på ren pin kiv. Alternativt så skulle mina öron ramla av på grund av de höga protesterna.
Förhoppningarna om att de sedan skulle äta den gratinerade falukorven med ris som jag lagade var som ni förstår inte så stor men.....!
När jag lagt upp maten på tallrikarna och serverat så satt de sedan som tända ljus och glufsade i sig ganska bra ändå
(nåja, dotterns aptit kan man väl kalla god efter de förkylda omständigheterna).

Sonen pekade till och med på korvbitarna som hans syster lämnat och uppmanade mig sedan med ett kraftfullt "där" och pekade på sin tallrik.
Nu kan det ju låta som om de faktiskt höll på att hungra ihjäl men det var bara det enkla faktum att det blev väldigt gott.