Ibland är man helt enkelt någon form av klätterställning för sina barn. Man gör så gott man kan för att slippa vara det för båda samtidigt. De väger ju ändå ca 26 kilo tillsammans.
Nyss höll dottern på att klättra på mig där jag satt i soffa. Vi kittlades och busade varvat med kramar och pussar. Mysigt men lite tungt kan man säga.

Plötsligt gör hon en ogenomtänkt rörelse och glider ner från mig och ner i golvet.
Jag hinner, så gott som, hindra att hon dundrar i golvet men hon säger ändå att hon slog sig "i heela kroppen" och ojar sig lite.
Varpå sonen kastar sig fram, slår till mig på handen som jag stryker över dotterns hår, föser bort den och utbrister.

Ööh uh nä nä!

Sen ger han sin syster en stor, mysig, lång kram.

Han måste ha fått för sig att det var jag som var den skyldige till att dottern for i golvet och skulle försvara henne! Gulligt!