Dagens intervju föregicks inte av riktigt lika mycket jäkt (tack Petra, för ett bättre ord än stress).

Barnen var lugna och fina och sprang glatt in på respektive avdelning så jag utan andan i halsen kunde ta mig till tunnelbanan och vidare till intervjun.
Jag hade dock laddat ända från när klockan ringde på morgonen. Så när jag kom ner till tunnelbanan och det var 5 minuter kvar tills tåget skulle gå så kom det automatiskt en stoor suck från mig och jag kände hur jag slappnade av.

Gör din kropp så ibland? Laddar för eventuell kommande stress, liksom för att kunna möta upp den när den dyker upp och sedan klara av den bättre? Är det positivt eller negativt?

Själva intervjun var jag underligt nog inte speciellt nervös över. Det var bara det där att komma i tid som jäktade min trötta kropp i morse.
Intervjun gick bra. Kändes det som från min sida iallafall. Två trevliga kvinnor och jag satt i ett konferensrum och pratade om hur tjänsten, som är ny, skulle byggas upp och hur it-chefen hade skött uppgifterna hittills.
Eftersom it-chefen var en av kvinnorna som var med så kändes det ganska befriande när hon själv pratade om sina egna starka och svaga sidor när det gällde den typen av uppgifter och att hon såg fram emot att anställa en person som verkligen kände för de administrativa delarna. Och sådan är ju jag!

Beslut angående anställningen skulle komma i slutet av veckan så jag kan villigt erkänna att jag blev mycket förvånad när jag kommer hem och ser att jag fått ett mail från den andra kvinnan som var med vid intervjun. Jag hann känna att de antagligen redan beslutat sig för att jag inte passade men sedan öppnade jag mailet och ser att hon bara ville meddela att de inte kunnat få tag i den ena av referenserna jag lämnat eftersom han var på semester den här veckan (tyyyypiskt) så hon ville förbereda mig på att hon skulle återkomma under början på nästa vecka istället. Lättnad.

Så nu får jag gå hela helgen och hoppas.