Tro inte att jag märkt det själv men det har ju faktiskt blivit det, i princip, obligatoriska morgoninlägget.
Det om nattens sömn.

Kanske för att få häva ur sig sin frustration över jobbiga nätter, på samma sätt få ösa ur sig glädjen över en bra natt, eller att bara få skriva så att man senare kan gå tillbaka och se mönster. Eller avsaknaden av mönster.

I natt var en bra natt!
Dottern sov redan i stora sängen när jag kom hem från gårdagens bokträff så hon vaknade inte i natt och ropade efter guidening eller tröst efter någon mardröm, utan sov lugnt bredvid mig hela natten.
Sonen vaknade till vid ETT tillfälle och när jag slog upp ögonen så hade han redan rest sig, tagit sin vattenflaska som står på nattduksbordet och lagom inom räckhåll för honom.
Därför låg jag tyst kvar i sängen och såg honom sitta och dricka lite, resa sig och ställa tillbaka flaskan, leta reda på din "Appa", lägga sig ner igen och somna om.

Somnade om gjorde även jag, med ett leende på läpparna.
Härligt att han "skötte sig själv" och att han kände sig trygg nog att somna om utan att man behövde göra sig hörd.
Sedan tänker man: Äntligen har det vänt.
Medans man samtidigt vet att det kan vara back to scratch i morgon igen.

Man njuter medans det varar, som vanligt med barn.
Och sedan byter man lakan i spjälsängen eftersom där var en stor kissfläck på morgonen eftersom sonen tillråga på allt sov 1 timme extra så blöjan läckte....
Men det gör man så gärna efter en sådan natt!