Båda barnen somnade i bilen igår när vi körde bonussonen till flygplatsen och detta visste vi att det skulle betyda att det blev en aning senare kväll för dem än vanligt. Sover man mellan ca 16.30 och 18 så blir det ju lätt så.
Någon timme senare, inte riktigt så sent som vi trodde det skulle bli, så provade vi att lägga båda barnen.

Sonen hade lite svårt att somna och dottern med men hon var lugn och mysig i sin säng i alla fall.
Plötsligt säger hon till mig att hon minsann ska sova länge.

Jag ska sova längre än vanligt mamma. Riktigt länge.

Eftersom de vaknat runt kl. 6 senaste tiden och sonen dessutom sovit ganska oroligt så tyckte jag att detta lät som en riktigt bra ide och önskade att det faktiskt kunde funka så. Att man bestämde sig för att sova länge och så fick man det.

Nu på morgonen så kliver jag som vanligt upp tidigt med sonen och dottern vaknar inte efter en liten stund som hon brukar. I vanliga fall är det som om någon atmosfärisk förändring får henne att vakna så fort jag vaknat. Hur tyst jag än försöker vara.

När "Dinosaurietåg" börjar på Bolibompa så går jag in för att se hur djupt hon sover. Jag vet ju att just detta barnprogram skulle orsaka sorgsna miner om hon missade det.
Jag viskar lite lätt hennes namn och berättar vad som just börjat på tv och hon hoppar upp med ett leende så hon sov inte speciellt djupt.
Jag får en stor kram och bär henne till vardagsrummet och så pratar jag med henne om att hon hade sagt på kvällen innan att hon skulle sova länge och att hon faktiskt gjort det.

Jag sa ju det mamma. Jag ville ju sova länge!

Och nu undrar jag....Hur får man sonen att tänka dessa tankar?!