Sitter och läser lite bloggar innan jag ska se på lite "Lie to me"-avsnitt (fått 2 skivor med avsnitt från en svägerska på besök från Kina, tack tack) och så börjar folk skriva om att deras barn ska börja på dagis igen i morgon.
Semestrarna börjar ta slut.

Då slår det mig att jag allt är lite ledsen över att inte få följa med dottern till dagis i morgon när även hon börjar efter att ha varit hemma 4 veckor.
Jag får inte se om hon är blyg inför sina kamrater eller om hon kastar sig om halsen på sina efterlängtade vänner.
Hur beter hon sig mot sina fröknar? Är J fortfarande favoriten eller är det kanske C, som började knappa in på J´s populäritet i slutet av våren?

Hon blev arg idag när vi satt i bilen och väntade på pappa och pratade om alla kompisarna på dagis....hon blev arg för hon nämnde en av killarna och sa att hon skulle krama honom.
När jag påminde om att den pojken flyttat och därför inte går kvar på hennes dagis så märkte jag att hon hade svårt att hantera känslan det gav.
Nej!, sa hon argt och utstötte arga utrop och så blev hon tyst. Det är svårt att trösta och förklara utan att förstora upp det kändes det som. Hon har ju vetat detta sedan han flyttade för han pratade mycket om det själv men nu har det gått några veckor så hon hade säkert glömt.

Vad jobbigt när kompisar försvinner så.