Den här veckan är den där veckan när dagarna är fulla av minnen. Sorgliga minnen.
Denna dag, för fem år sedan, gick jag till barnmorskan med en klump i halsen. Det finns beskrivet i tidigare inlägg.

Jag har många gånger fått frågan om hur man klarar något sådant, hur man kommer ut på andra sidan.
Ja, ut kommer man, men man är i grunden förändrad.
Det jag sa till min man när jag satt på britsen på sjukhuset någon timme senare var inte långt från sanningen.

Jag klarar inte det här. Nu kommer jag bli galen, tokig. Jag kommer låsas in på dårhus.

Det kändes så ofattbart att vårt barns död kunde överlevas. Det kändes inte som om det fanns något kvar när han "togs ifrån oss".
Men nu står vi här fem år senare med de två barn vi inte skulle ha haft om vi fått honom, det enda barn vi skulle ha gemensamt. Det var så det tänktes när Ängeln råkade bli till.