Jag har en ovän just nu som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera.
Trött, sur och grinig. Klagar på värk och haltar.
Min kropp!

Jag vet inte om det är någon förkylning på gång eller om det är som jag egentligen misstänker.
Det kanske är en form av reaktion på den där värken i höften och foten som aldrig ger med sig och som alvedonen inte hjälper mot.
Eller en reaktion på inre stress, då jag väntar besked på måndag om biopsiprovet som togs förra veckan.

Läkarna har försäkrat både en och två gånger att det med största sannolikhet inte är någon malign cancerform men eftersom de samtidigt inte kan säga alls vad det skulle kunna vara ("det skulle kunna vara xxxx...fast det ser inte ut så. Och det skulle kunna vara xxxxxx.... men det stämmer inte riktigt...osv") så är man såklart mer orolig än vad man antagligen behöver vara.

Lägg till detta att maken håller på att jobba ihjäl sig i princip och att en nära släkting till mig går igenom provtagningar då det upptäckts fläckar på lungorna så....

Ja, det känns som om min kropp och hjärna just nu skulle vilja gå i ide...permanent.