Sonen hoppade ju över det där med att öva på kryperiet för några veckor sedan. Detta när han upptäckte att det var mycket roligare att stå upp, klättra och försöka sig på några små steg runt vad det nu må vara han ställt sig upp mot.

För några dagar sedan lossnade det ordentligt och nu kan jag nästan sakna hans frenetiska combat style crawl.
Men så är det ju det här med att man alltid stöter på hinder här i livet. Stora och små.
Med tanke på hur sonen behandlar trösklarna här hemma, funderar jag på om han kan få problem med de något större hindren senare i livet...